Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om nu denna slutsats är riktig — och det
kan ju diskuteras — så torde syndikalismen
överhuvudtaget icke kunna förverkligas genom
en engångsrevolution. Vad som då återstår är
att genom stegvis skeende delförändringar
småningom förverkliga det samhällstillstånd som
motsvarar det syndikalistiska idealet.
Slutmålet är icke därför mindre revolutionärt, men
framgångssättet, taktiken, måste anpassas efter
vad som är möjligt. Oeh om verkligheten driver
oss till en sådan anpassning, så är detta en
icke oviktig sak.
Åtskilliga av de i diskussionen deltagande
berör revolutionsproblemet ur rent svensk
synvinkel. Med rätta betonar de, att de
revolutionära aspekterna inte har några anhängare
här i landet. Den svenske arbetarens psyke är
ieke revolutionärt, snarare kälkborgerligt. Vi
har inga revolutionära traditioner i det här
landet. En revolutionär attityd värvar inga
anhängare i Sverge. Några revolutionära utbrott kan
man icke räkna med, inte heller några
revolutionära situationer. Kriser som kunna tänkas
uppstå efter kriget kommer inte att framkalla
allvarliga revolutionära rörelser.
Socialdemokratin kommer att använda sitt politiska
inflytande till lindrandet av en eventuell kris
genom allehanda statsingripanden.
Revolutionära metoder finner ingen resonans i det
svenska folkets psyke vilket mera karakteriseras av
lojalitet mot överheten än av upprorslusta. Det
är kanske riktigt,; när någon säger, att näst
efter det tyska folket, känt för sin utpräglade
lydnadsvilja, kommer det svenska folket med
sitt sinne för laglydnad.
I detta sammanhang påpekas oekså, att den
ursprungliga marxistiska uppfattningen om
klasskampens automatiska utveckling till
klasskrig oeh revolution genom klasskillnadens
tillspetsning, genom utarmningens ständiga
tillväxt, genom stridernas på grund därav ökade
intensitet oeh vidgandet av klyftan mellan
klasserna icke håller streck. Det förhåller sig
snarare så, att i stället för tillväxten i klasskillnad
följer en utveckling fram mot ett
förminskande av klassklyftan. Mellan det markerade
skiktet av verkligt utarmat och egendomslöst
proletariat och det ständigt rikare överklass-
skiktet ligger ett icke bara relativt utan oekså
absolut växande mellanskikt av småföretagare
av olika slag samt av en växande massa av
tjänstemän hos stat, kommuner, industri oeh
enskilda företag. Bland arbetarna noterar man
individuell vilja att kravla sig upp ur
proletärskiktet till mellanskiktet och
kälkborger-skapet. De ständigt ökade möjligheterna till
studier även för ai*betarnas ungdom befrämjar
denna tendens. Allt detta verkar snarare
klass-utjämnande än klasskilj ande, vilket dock icke
förändrar lönearbetarnas sociala läge som
utsugningsobjekt.
Men även den ökade produktiviteten och den
stigande nationalinkomsten medför en
förbättring i arbetarklassens standard.
Lönearbetarens stora grupp, de egentliga
industriarbetarna, liksom lönearbetarna i statens oeh
kommunens tjänst kan tillgodoräkna sig en sakta
stigande socialstandard, Huruvida härvid
till-äventyrs det skulle förhålla sig på det sättet,
att utsugningen relativt ökades, d. v. s. om
lönearbetarens andel av arbetsavkastningen
minskades fastän lönen faktiskt och absolut
ökades, har kanske icke avgörande betydelse. Det
avgörande är att arbetarna komma i åtnjutande
av en stigande levnadsstandard. Det är ieke
avgörande ur rättslig oeh moralisk synpunkt,
men avgörande i så avseende att denna
utveckling psykologiskt verkar socialt pacificerande
oeh dämpar ned det revolutionära missnöjet.
Denna utveckling av samhällsförhållandena,
som kan bevittnas av alla, stärkes också av en
socialpolitik som tar sikte på: att mildra
förhållandena för arbetarna under kriser av
arbetslöshet, under sjukdom, invaliditet oeh
ålderdom. Man kan säga att mycket av detta är ett
hån, som exempelvis ålderdomspensionerna
som ingen människa kan leva på, -men man kan
likväl inte förneka att denna socialpolitik har
samma, pacificerande inflytande på
arbetarmassorna. Dessvärre finns det hos stora
folkmassor ett slags "faderskänsla" som anmäler
sig i behovet att bli ledd oeh omvårdnad av en
stats- eller myndighetsfader och gör dem
benägna att hellre ty sig till myndigheternas hjälp
än att resa sig till revolt mot samma
myndigheter som upprätthållare av det kapitalistiska
systemet.
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
