Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II.
Folken vill fred, men regeringarna
organiserar folken för krig med hjälp av staternas
våldsmedel. En förändring i detta förhållande
kan endast åstadkommas genom att folken
själva organiserar en egen internationell
politik i fredens intresse i trots av regeringarnas
nationella krigspolitik. Den av regeringarna
och politikerna omhuldade militarismen är
krigens begynnelse. Edligt politikerna finns
det ingen annan väg till freden än
militaris-mons och krigets. Detta är regeringssystemets
bankruttförklaring. Visserligen talar de om
samverkan genom FN, men ännu har ingen
samverkan genom statsinstitutionerna och
regeringarna kommit till stånd genom
internationell samförståndspolitik och kommer efter
all sannolikhet heller icke till stånd. De
senaste sammanträdena inom FN bär därom
vittnesbörd. Den dynamiska nationalismens
motsättningar bara ackumulerar sina krafter
till ett nytt krigsutbrott.
Hur skall folken kunna organisera den
internationella freden? Det är inget lätt
problem och det blir allt svårare och svårare
efterhand som en centralisering av statsmakten
växer til! i riktning av statstotalism.
En gång var den internationella
arbetarrörelsen ett rikt löfte, men därvid stannade det
också. Idéen om internationell solidaritet
mellan folken över de nationella gränserna var en
verkligt levande kraft, som emellertid icke
tillvaratogs. Det stora och avgörande felet var,
att den internationella arbetarrörelsen icke
byggde upp en egen internationell politik. I
stället för att sammanfoga den internationella
arbetarrörelsens alla krafter, samlade i de
politiska, ideologiska, fackliga och kooperativa
sammanslutningarna till en aktiv helhet, i
stället för att låta dessa sammanslutningars
representanter samlas till internationella
rådslag, där man dryftade de mellanfolkliga
problemen och drog upp linjerna för en
internationell politik ovanför de söndrande
nationella intressena lät. man sig förledas att gå i
nationalismens ledband för att slutligen
medverka till rustningar ocli krig.
Denna den internationella arbetarrörelsens
omställning från internationell till
nationell och nationalistisk verksamhet hänger sam-
man med liela arbetarrörelsens politiska
utveckling. Ifrån första Internationalens paroller om
internationella aktioner, generalstrejk etc. till
fredens värnande inkopplades arbetarrörelsen
på den parlamentariska politikens bana. Man
skulle välja representanter t.ill
folkrepresenta-tionerna och därigenom till regeringarna för
att ta hand om den politiska verksamheten.
Men man var icke varse, att denna väg ledde
bort från internationalismen till nationalismen.
Man fick representanter i de lagstiftande
församlingarna och småningom representanter i
regeringarna. Men dessa församlingar var och
förblev redskap för den nationella egoismen.
Man drevs in i en politik där den ena
natio-nalegoismen kom i konflikt med den andra
nationalegoismen. Kapitalismens dynamiska
expansionskrafter sökte sig uttryck i en
politik som tog sikte på de egna intressenas
främjande på bekostnad av andra staters
intressen. Icke den internationella freden, icke det
internationella broderskapets intresse blev det
dominerande, utan den egna nationens.
Arbetarnas socialistiska representanter
omvandlades till nationalister, till borgare vilka
samman med kapitalister och andra borgare hade
ansvaret för den egna nationen, och den egna
nationalistiska samhällsförvaltningen. Känslan
av internationellt broderskap bröts ned av
solidariteten med den egna nationens
kapitalister och borgare. Arbetarnas representanter
förvandlades från antimilitarister till
milita-rister, från internationalister till nationalister,
från fredsvänner till "försvarsvänner" som
förberedde krig genom rustningar.
Denna utveckling hade kunnat förebyggas
om arbetarrörelsen från början byggt upp
en egen internationell politik, men i frånvaron
härav fanns det inget alternativ till den
nationalism i vilken den internationella
arbetarrörelsens nationella förgreningar hamnade.
Och när det första världskriget stod för
dörren och den franska fackföreningsrörelsen,
vilken då var syndikalistisk och nästan var
den enda som var internationalistiskt besjälad,
gjorde förtvivlade försök att komma i kontakt
med den tyska fackföreningsrörelsen för ett
gemensamt uppträdande emot kriget genom
proklamerandet av en gemensam generalstrejk
i händelse av verklig krigsfara, fick den bara
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
