Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Också ungdomen har frågor att ställa;
frågor som blir mycket besvärliga att svara på.
Varför genomförde inte ni gamla friheten
och socialismen? Om ni inte orkade så skulle
ni sagt det åt oss och uppmanat oss att
fortsätta där ni tröttnade. Varför stoppade ni
inte världskriget 1914—18? Det var väl i alla
fall inte den nuvarande ungdomens fel att ni
misslyckades, eller inte vågade er på att
försöka? Och varför tolererade ni den växande
fascismen i Italien och nazismen i Tyskland?
Också det var ert fel, inte vårt. Hur kunde
ni stillatigande bevittna hur Hitler och
Musso-lini massakrerade de bästa, de aktivaste av
edra klasskamrater? Ni med er socialism, er
internationalism, er lära om social och
ekonomisk rättvisa?
Ni gamla, ni vågade inte socialismen. Ni
vågade bara små reformer innanför det statliga
skalet. Den tro som entusiasmerade er
ungdomstid bröt samman vid den nationella
gränsen. Längre koin ni aldrig och därför blev hela
ert livsverk en halvhet. Ni gjorde felaktiga
jämförelser mellan tid som gått ocli tid som är
inne. Och trodde att allt var gott och att ver,
ket var fullbordat. Och efter den
uppfattningen fostrade ni oss unga; inte till att fortsätta
kampen där ni slutat, utan till att
oreserverat acceptera iten situation ert misslyckande
skapat. I stället för att rikta ungdomens
strävan fram mot ännu ouppnådda mål, sökte ni
modellera ungdomen in i den tvångströja som
ert eget misslyckande byggt upp. Ni vred ner
veken i stället för att hålla lampan
brinnande. Och i dag klagar ni över att ungdomen
mistat sin tro pà höga ideal!
Ni fostrade oss också felaktigt. Ni ville vi
skulle bli finare än ni; att vi skulle slippa
slitet och valkarna i händerna. Men ni
glömde bort att denna kamp för ett bättre liv
måste föras kollektivt om den skulle leda till
socialistiska resultat. Ni försökte rädda oss
från ert eget armod genom att förråda den
socialistiska gemenskapen och individuellt lista
oss in i en annan och finare klass.
Proletärungarna skulle studera! Inte för att bli
föregångsmän för klassen, för socialismens idé,
utan för att bli någonting bättre än en
arbetare. Ur detta växte fram det nu så utbredde
proletär föraktet och den allmänna misstron
mot kollektivets förmåga.
Är det att förundra sig över att ungdomen
slutade tro inför allt detta? Är det
märkvärdigt att den inte kan entusiasmeras till
självständig ansträngning? De gamla pöste i
självbelåtenhet över allt de uträttat. Och det var
inte lite. Det var ett uppbygge som hade
kostat blod och uppoffringar. Men det var dock
bara en begynnelse. Här ligger felet och det
ligger hos de gamla: Man försökte göra ett
slut av begynnelsen. I stället för att säga: så
långt hann vi; nu orkar vi inte längre. Nu
är det de ungas tur. Försökte man säga: Här
har ni lyckolandot fixt och färdigt.
Varsågod, det är bara att dra på sig
konfektions-kostymen ! Men den passade inte ungdomen
och det borde man förstått. Ingenting
färdig-sytt passar en sund ungdom. Ungdomens
födslorätt är att skapa på egen hand; förnya,
upptäcka, experimentera. Men en ungdom på
upptäckarfärd måste vara rakryggad och
egenmäktig. Den får inte ha modellerats in i en
på förhand given form. En sund ungdom är
inte något modelleringsmaterial i den
meningen. Det är bättre med .fem små smutsiga
fingrar på en smutsig liten hand hos en
par-vel, som på egen hand rotar i Moder jord för
att leta sig till en livsmening i världens
underligheter, än en finputsad, nigande och
bugande och väldresserad unge, som anpassar
sig efter ålderdomen.
Man har försökt inbilla ungdomen att den
redan fått sitt lyckorike tack vare den
kamp som ålderdomen fört. Det var bara att
kliva in. Ocli ungdomen kiev in, men fann
aldrig lyckan man lovat den. Den fann som sin
enda uppgift att vegetera som temposlav i ett
obegripligt maskineri; att vara statist i
ny-tidens stora triangeldrama: kriget, maskinen,
människan. Och det var minst av allt lyckan,
som kunde skapa hänförelse och aktivitet; det
var i stället olyckan, som alstrade fatalism och
rotlöshet och ledde ungdomen på avvägar från
det de gamla en gång timrat.
För att nå ett annat resultat måste
ungdomen skapa sig ett högre ideal. En
rehabilitering av de socialistiska idealen kan kanske
återföra de unga åt det verk som ålderdomen
påbörjat och som än står färdigt endast vad
själva grunden beträfffar.
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
