Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Totaliteten av dessa åtgärder innebär
försvinnandet av det förra århundradets liberala
stat. I dess ställe kom det 20: de århundradets
s. k. sociala stat, vilken begränsade den
besittande klassens företrädesrättigheter och
utvidgade arbetarnas, speciellt industriarbetarnas
rättigheter.
Trots allt har systemet med utsugning av
mänsklig arbetskraft kvarstanna!: i den sociala
staten, även i Ryssland, där staten är den
ensamme ägaren av de sociala rikedomarna och
leder statsborgaren efter av staten fastställda
linjer. Fastän privatkapitalismen avskaffades
i Ryssland och ersattes med ett av staten lett
näringsliv, blev den ryske arbetaren fortfarande
utsugen — och som det förefaller mer än i
andra länder. Det av arbetarna skapade
"mervärdet" absorberas av statsbyråkraterna och
tillförs den för nationalistiska syften skapade
krigsindustrin.
Summerar man dessa förändringar, kommer
man till det resultatet, att icke de på våldsam
väg genomförda revolutionerna efter första
världskriget och ej heller de på fredlig väg
genomförda reformerna lett till socialism.
II.
Under det andra världskrigets senaste fas
gavs det i alla av fiender besatta länder
en mestadels hemligt förd men förbittrad kamp
mot den främmande militärmakten. Folkens
massor, arbetare, borgare och bönder reste sig
.mot de främmande förtryckaina. Likväl kom
det aldrig till sociala revolutioner. Men efter
befrielsen fordrade det arbetande folket, som
burit befrielsekampens största börda,
genomförandet av politiska och sociala reformer. I
de flesta länderna blev förkrigsregeringarna
och ibland liela regimen bortsopad och kunde
icke återvända till makten. Regeringarna måste
göra koncessioner, de privilegierades motstånd
bröts och djupgående sociala förändringar
genomfördes inför våra ögon. Förändringarna
har nästan överallt fått en utpräglad
vänstertendens. Konservativa eller reaktionära
regeringar, som exempelvis Francoregeringen i
Spanien, stämplas av folken i de segrande
demokratierna som oförenbara med den nuvarande
världspolitiken och deras snaraste avlägsnande
kräves.
De borgerliga vänsterpartierna, vilka vid
århundradets början var en betydande politisk
faktor, befinner sig i en vertikal
nedgångsperiod. Det liberala partiet i England och de
radikalsocialistiska partierna i Frankrike är nu
blott skuggor av sin forna storhet. I Spanien
har de olika borgerligt-republikanska grupperna
inga nämnvärda massor bakom sig. På samma
sätt förhåller det sig i andra länder. Vad den
borgerliga vänstern förlorat har
arbetarpartierna vunnit. Men massans andliga utveckling har
blivit långt efter mot arbetarpartiernas raska
tillväxt, de borgerliga idéerna, sitter kvar hos
människorna och det socialistiska och
revolutionära innehållet hos de snabbt växande
arbetarpartierna är av synnerligen problematisk
karaktär.
Idag har vi i nästan alla Europas länder
regeringar i vilka bolsjeviker och
socialdemokrater har ett betydande inflytande. I
England sitter arbetarpartiet vid makten, i Sverge
regerar socialdemokraterna. Norge har en
arbetarregering och Danmark en
koalitionsregering under socialdemokratins ledning och under
medverkan av två bolsjeviker. I Belgien är
socialdemokraterna utslagsgivande i politiken
och i Holland och Italien förhåller det sig på
samma sätt. Vid de senaste valen i Frankrike
utgick bolsjevikerna som det starkaste partiet.
Tillsamman med socialdemokraterna har de
majoritet i regeringen såväl som utanför
densamma, i landets politiska såväl som sociala liv.
Också i Spanien torde, om republiken blir
återupprättad, arbetarsektorn vida överträffa de
övriga samhällsskikten i inflytande. Som man
ser är arbetarrepresentationens hegemoni i den
västeuropeiska politiken otvivelaktig.
I Osteuropas länder, som står under
Rysslands inflytande, är regeringarna i
bolsjeviker-nas händer. Polens nuvarande regering kunde
endast utnämnas med Stalins bifall.
Jugoslaviens Tito är boisjevik. Bulgariens
ministerpresident är bolsjevik. Likaledes Leo Groza,
den rumänska regeringens chef. Den
provisoriske ministerpresidenten i Ungern var en
bolsjevik tills valen gav småböndernas parti
regeringstyglarna. I Ungern och Österrike var det
nog med en kort tids rysk ockupation för att
öppna befolkningens ögon för
statskommunismens karaktär och endast i de länder som för-
-110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
