Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slagit tillbaka interventionstrupperna, avstod do
gärna från att värdesätta fiendernas rent
krigiska bedrifter enligt den borgerliga militära
värdeskalan. Det är förvisso riktigt att Trotskij
organiserade den röda armén (den var påtänkt
som ett det. demokratiska folkets värn) enligt
mycket strikta militära regler. Men
bolsjeviker-nas ledare var dåförtiden alltför säkra i sitt
omdöme om de imperialistiska makternas
politiska strävanden och karaktär för att de skulle
velat ödsla bort sin tid med att indela
motståndarnas soldater i "fega" och "tappra". De visste
förmodligen att det slags tapperhet den
kollektiva militarismen åstadkommer i strid ofta
gränsar till det mod som är en tvillingbroder till
desperation oeh harakiri. Allt slags krigföring
är ägnat att utsudda skiljelinjen mellan
människa oeh bestialitet. Därtill kommer att det
alltid vidlåder det imperialistiska kriget en
"heroism" som stinker av våldförande och
kriminalitet.
Men den äktryska fosterlandssoeialismen har
faktiskt även lyckats att förvandla dessa enkla
sanningar till deras motsats — sanningar som
en tidigare socialism utan debatt och principiellt
hade godkänt. Det som en
adertonhundratals-upplyst svensk monark, Karl Johan, yppade i
ett tal till ständerna: "Freden är det enda
ärorika mål för en vis och upplyst regering. Det
är icke en stats vidd, som utgör dess styrka och
dess självständighet; det är dess lagar, dess
handel, dess arbetsflit och framför allt dess
na-tionalanda" (kanske det var endast artig
fras-eologi, men ändå), ter sig kanske hopplöst
förlegat inför fosterlandssocialismens politiska
livsrumsstrategi. Någon officiell nedvärdering
av krigsärans tvivelaktiga gloria har åtminstone
inte avhörts i den ryska ungdomens uppfostran.
Däremot lär motsatta tecken hopa sig.
Mot denna bakgrund avtecknar sig
ställföreträdande ryske utrikesministern Yysjinskijs
oratoriska urspåring på Pariskonferensen i
september månad. Hr Yysjinskij är inte endast
hr Molot.ovs vikarie. Han blev ryktbar då han
under Moskvaprocesserna fungerade soin
statsåklagare och utlämnade stalinismens ledande
motståndare till bödeln. Utan att behöva frukta
internationella förvecklingar får man därför
beteckna hr Yysjinskij som en garvad bolsjevik,
som vet vad han säger. Ställföreträdande ryske
utrikesministern roade sig med att, då Italien
var under debatt i Paris, förebrå de italienska
trupperna dålig stridsmoral oeh till på köpet
feghet. Enligt den officiella engelska texten
till talet hade ryske utrikesvikarien sagt att
italienarna var "bättre i att springa undan än
att kämpa". Det visade sig sedan att "på
författarens begäran" (så förklarade ryska
TasS-byrån sedan) denna ärekränkande mening
utelämnats, den och så en till, enligt vilken V.
hade förklarat att de italienska hjältarna "lika
mycket liknade de romerska hjältarna som en
åsna liknar ett lejon". Yttrandena i fråga
väckte stor uppståndelse inom diplomatiska
kretsar, den italienska Parisdelegationen
protesterade, och så fick Vysjinskij motta inte
mindre än två utmaningar till duell av kränkta
italienare med patriotiskt temperament. Spexet
fortsatte med att Tassbyrån försökte släta över.
I den ryska telegrambyråns förklaring nr 1
hette det att den utländska pressen —
naturligtvis är man frestad att tillägga — återgivit
Vysjinskijs tal "i förvanskad form". Månne
någon knipslug rysk medborgare påmindes om
omdömet enligt vilket det inte fanns någon
Pravda (Sanning) i Isvestija (Nyheter) och
omvänt?! V., sade Tass vidare, hade
ingalunda för avsikt att förolämpa den italienska
armén och det italienska folket utan endast att
avslöja dess fascistiska ledare. Då stormen
kring det föga välbetänkta talet ändå inte ville
riktigt bedarra, uppträdde Vysjinskij i egen
hög person i Paris än en gång förklarande att
uttalandet om Italien "som tilLskrivits honom"
i texten lidit en "kraftig förvrängning". I
själva verket hade, påstår Y. nu, hans uttalande
haft följande lydelse: "... Och dessa fakta
visar att de prisade italienska generalerna sådana
som Graziani, Messe och andra var mer vana
att springa undan än att kämpa." Slutligen ber
vi att få illustrera Vysjinskijs upphetsning:
protestbrevet från den italienska delegationen
har givit honom anledning att börja sitt svar
så liär: "Alldeles bortsett från den
ärekränkande tonen i detta brev anser jag att jag bör fästa
er uppmärksamhet på det faktum att. . ." o.s.v.
Upptåget med ömsesidig ärekränkning och
patriotisk uppståndelse saknar sålunda inte
sina högst komiska poänger. Än en gång ser sig
den utomstående frestad att söka skydd och be-
-159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
