Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arbetarrörelsens
kulturprogram
Av Folke Fridell
Debatten om ett arbetarrörelsens eller
folkrörelsernas kulturprogram har ju
aktualiserats genom det möte som Kommittén för
samarbete mellan fackföreningsrörelsen och
nykterhetsorganisationerna i oktober månad
ordnade. Långt dessförinnan hade emellertid
de olika rörelsernas tidningar och tidskrifter
sysslat med problemet och man kan därför
tryggt påstå att frågan redan innan
Tollare-mötet varit föremål för begrundan.
Om man ska våga sig på en summering av
totalintrycket från Tollarekonferensen så
fastnar man nog främst för de flestas oförmåga
eller ovilja att lägga rent socialistisk syn på
den fråga som skulle behandlas.
Anmärkningsvärt var kanske också den uppgörelse mellan
representanter för den gamla
kulturradikalismen och dem som s. a. s. vill placera kyrkan
mitt i byn. Kulturradikalismen försvarades
av en sådan tyngande trio .som Hirdman,
Furuskog och Lindbom. Särskilt den
sistnämnde visade sig vara oerhört stridslysten
och omodernt modig att säga sin mening om
både nykristendomen och en hel del andra
tabustämplade inrättningar som han ansåg stå
hindrande i vägen för en verklig kultur.
Prästens roll spelades med en viss framgång av
den gamle Skogs & Flottsagitatorn Hemming
Sten. Men jag tror dock knappast att Sten
i första hand tänkte på Vår Herres intressen
när han förordade en kulturfront som också
samlade de religiösa kulturvärdena — det
erkände han förövrigt själv indirekt när han
öppenhjärtigt förklarade att det var omtanken
om socialdemokratiska partiets
majoritetsställning som gjorde honom religiös.
Ett önskemål hade varit att konferensen
fortsatt en dag till. Då hade man säkerligen
lämnat den med mer behållning därför att en
ordentlig debatt hunnits med. Tollaremötets
facit — om man nu kan tala om något sådant
— var att man nog var ense om behovet av ett
arbetarrörelsens eller folkrörelsernas
kulturprogram men att man hade olika meningar
om den programmatiska utformningen.
Från vår sida påpekades att ett dylikt
kulturprogram helt naturligt måste bygga på
det ursprungliga socialistiska programmet för
att fylla en rimlig uppgift; knyta an till den
epok i arbetarrörelsen då kursen var rakare
och målsättningen mer accentuerad än nu.
Egentligen var det ingen som gjorde någon
invändning mot detta.
Nu kan man ju göra det påståendet att
socialismen i och för sig konstituerar ett
kulturprogram och om man inom de olika
folkrörelserna i dag känner ett särskilt behov att
diskutera ett speciellt kulturprogram så måste
detta i sin tur bottna i att vi med tiden
avlägsnat oss från det centrala i socialismen.
Ett kulturprogram borde så formas att tilliten
till egenkamp och tron på möjligheterna till
socialistisk seger fick åter någonting av
genombrottsårens entusiasm.
Det är också självklart att man inte utan
vidare kan dra gränser när det gäller
socialismen; s. a. s. spalta upp den i olika
förgreningar; säga att det där är politik, detta är
ekonomi och det som blir över är kultur.
Självklart är att en politisk och ekpnomisk
målsättning i socialistiskt avseende också
konstituerar ett kulturprogram. Det är så mycket
som förändrats sedan den tiden socialismen
vann insteg och det är tyvärr inte alla
förändringarna soin är av godo. Tron på
jämlikheten och internationalismen har förbytts i ett
undergivet accepterande av olikheten oeh
sällan har vi orkat räcka händerna över
gränserna när det som bäst behövts.
Men det är inte bara detta. Förr trodde vi
på möjligheterna att nå fram till ett
socialistiskt program på de politiska,
ekonomiska och kulturella områdena. Vi var inriktade
-186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
