Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förebygga olyckan på denna tid om vi förstår
vad situationen kräver och vågar lyda dessa
krav. Men det gäller att bestyra om vårt hus
innan vi möter knappstöparen vid tredje
korsvägen.
Tyvärr måste man konstatera att vad som
hittills gjorts efter krigets upphörande är
av-tvivelaktigt värde. Att kalla de hittills avhållna
konferenserna och mötena mellan politikerna
från skilda länder för "fredsarbete" är att
missbruka denna beteckning. Man har odlat
och vårdat motsättningarna med långt större
iver än de gemensamma intressen som dock
finns.
Nej, vad som nu krävs för att bevara freden
och skapa trygghet är någonting ändå mer
radikalt än vad avrustningen är. Det krävs en
åtgärd av så genomgripande karaktär att
av-rustningen — och därmed freden — bara blir
en av dess många följdverkningar.
Det här åsyftade steget är att upphäva den
absoluta nationella suveräniteten.
Folken måste beredas tillfälle att genom sina
fritt valda ombud kontrollera varandras
förehavanden, inbegripet varje annat lands
militära rustningar. Detta är den primära
förutsättningen för fred och verklig trygghet i
världen. Utan ett sådant arrangemang kommer den
ömsesidiga misstänksamheten och maktsjukan
att fräta sönder varje än så sinnrikt konstruerat
system för att bevara freden. Inga politiska
block, allianser, statsförbund eller ententer kan
bli någon garanti för freden utan detta
hjälpmedel.
Obs.! Även om de styrande i världen skulle
kunna utföra det konststycket att undvika
framtida krig med bibehållandet av de absolut
suveräna staterna — något som verkar
synnerligen otroligt — skulle fruktan för krig ändå
aldrig försvinna. Kriget skulle alltid hänga som
ett damoklessvärd över folkens huvuden och
beröva dem en av fredens väsentligaste
fördelar: tryggheten.
Sedan är det en annan sak om staten som
sådan kan existera utan att ha åtminstone
suveränitetens sken. Såvitt jag kan förstå, måste
man nog svara nej på den frågan. Staten
måste symbolisera den absoluta jordiska makten
liksom Gud symboliserar den himmelska. Det
synes därför sannolikt att vägen till verklig
fred och trygghet går över statens ruiner —
d. v. s. det nuvarande statssystemets ersättande
med andra organisationsformer som inte dras
med statens historiska belastning med
maktanspråk och prestigehänsyn och som inte är
byggda på våldsprincipen. Enligt vissa uttolkare
ligger den suveräna statens förnämsta uppgift i
att skapa trygghet åt medborgarna. Kanske har
den någon gång fyllt denna behjärtansvärda
funktion — på den frågan skall man inte ge
sig in i detta sammanhang. Men man kan tryggt
slå fast att den i vår tid blivit det förnämsta
hindret för verklig trygghet. Den kan — om
ock bristfälligt •—• skydda oss för de små
olyckorna, men den drar i stället över oss den
största av alla: det moderna kriget.
Och då har den förlorat det
existensberättigande den tilläventyrs haft under tidigare
skeden.
Sedan är det en annan fråga hur stora
chanserna är för att denna åtgärd skall bli
företagen i tid för att undvika olyckan. Här rör
man sig uteslutande på gissningarnas mark.
Den omständigheten att den nationella
suveräniteten — framför allt för de smärre
staterna — huvudsakligen är en chimär gör saken
knappast enklare. Människorna håller ofta
hårdare på illusioner och chimärer än på verkliga,
reella värden. Om de senare kan man förhandla
lugnt och sakligt, om de förra kan man vanligen
bara kämpa på liv och död. I det fallet har väl
vårt släkte inte förändrats nämnvärt.
Men man kan åtminstone hoppas att
förnuftet skall segra i det för vårt släktes fortsatta
existens vitala avgörandet. D. v. s. att
uppgivandet av en chimär ocli en förlegad form för
mänskligt samhällsliv inte skall anses vara ett
för högt pris för den så hett efterlängtade
tryggheten. Ja egentligen måste man väl hysa
en sådan förhoppning för att kunna efter fattig
förmåga kämpa och arbeta för frarhtiden och
räddningen. Hoppet får bara inte urarta till
passiv och ansvarslös kolartro. Och om det
också skulle visa sig att även denna rimliga
förhoppning var en chimär — nå än sen!
Här var det förresten mindre fråga om att
profetera än om att ställa en enkel diagnos med
ledning av fakta och förnuftiga slutsatser.
-192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
