Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som överger en rörelse brukar göra det
individuellt, oftast i tystnad. Han slutar på det ena
eller det andra sättet upp med att offentligt
använda den gamla rörelsens terminologi, han åbe-
ropar inte längre dess ideal. Men just nu pågår -
ju någonting helt annat i den internationella
frihetliga rörelsen — det är förresten verkligen
så att tendenserna är desamma i nästan alla
länder. En rätt stor fraktion inom rörelsen som
mycket angeläget betonar sin tillhörighet till
just det frihetlig-socialistiska lägret, som även
tar avstånd ifrån marxismen i alla dess former
och framförallt hämtar sina inspirationer i
CNT:s taktik efter den 19 juli 1936, tar i dag
till ordet för att kräva frihetlig förnyelse.
Detta är symptom som inte längre går att
avfärda med den vanliga förklaringen att någon
eller några stycken håller på att överge sin
gamla rörelse.
Or förresten, världen genomgår just nu en
omfattande kris, De internationella
maktförhållandena har revolutionerats; så gott som
alla politiska läger och gamla organisationer
sönderfaller i flera fraktioner som ofta står i
oförsonlig motsats till varandra och håller
samman enbart på grund av traditioner som
förlorat all verklig betydelse. Alla värden
betvivlas och värderas om. Vem vill under sådana
förhållanden överhuvud påstå att det finns fasta
gränser ideologierna emellan, mot varandra
avgränsade åskådningar, oföränderliga analytiska
resultat och målsättningar? I en sådan
situation är det helt olämpligt att nöja sig med tron
på tidigare utformade ideal och förfölja dem
som inte längre har den officiella tron; och
ingen intelligent människa kan vilja tillbringa
sin tid med att interpretera några heliga
skrifter.
Låt oss i stället komma ihåg att vi alltid
kämpat mot den sociala orättvisan, att den finns
kvar och att denna kamp fortsätter. Låt oss
även komma ihåg att vi gick in för
självbefrielse, självverksamhet i alla lämpliga
former i stället för att anförtro den sociala
nydaningen åt några som helst auktoriteter. Detta
är något att hålla fast vid, men detta är också
allt. Samhällets struktur och människorna har
förändrats, och vi kanske gör bäst i att gå ut
för att söka efter anhängare för våra ledande
principer lite varstans i alla läger. Den re-
volutionäre filosofen tillhör alla partier och
inget, skrev Brupbacher. Den auktoritära
mentaliteten har ju också sina adepter i alla
organisationer, t. o. m. i s. k. antiauktoritära. Och
den frihetliga tanken håller på att bryta fram
i alla organisationer och grupper. Just i en
den allmänna brytningens tid som vår skulle
vi därför helt förbehållslöst undersöka alla nya
frihetliga utläggningar som framträder.
Prineipiellt misstänksamma skulle vi endast vara
mot dem som påstår sig äga sanningen och den
odiskutabelt slutgiltiga kunskapen om
samhällets nydaning: dessa är inte några frihetliga
revolutionärer.
en italienska anarkistiska rörelsen är bety-
delsefull och aktiv. Den kontrollerar
visserligen inte så många medlemmar som t. ex. CNT
i Spanien — men kan dock knappast betecknas
som en vanlig politisk sekt. Den är en kraft att
räkna med. I vissa distrikt — såsom fallet är i
marmorstaden Carrara — är den t. o. m,
dominerande. Precis Carrara utgör ett exempel på
att även den italienska anarkismen går nya
vägar — också de i Federazione Anarchica
Italiana organiserade grupperna. I Carrara är
nämligen rörelsen praktiskt taget en
kooperativ rörelse. Den kontrollerar flera viktiga
producent- och konsumentkooperativa företag,
stadens arbetare vänder sig till anarkisterna när
de söker jobb; carrarakamraterna funderar på
att bygga ett palats som ska hysa alla lokala
kooperativa organisationers administration och
att utge en daglig tidning såsom deras organ.
Det är klart att en sådan övergång från den
gamla klasskampattityden till ansvarigt
produktiva och konstruktiva verksamhetsgrenar
måste förändra en rörelses syn på dess
uppgifter i samhället.
Carraraanarkisterna är ”erkända”
medlemmar i Federazione Anarchica. Inom
federationen tycks det emellertid inte alls vara helt
säkert vilka vägar som rörelsen i framtiden ska
gå. Det finns uppenbart helt olika meningar.
Framför mig ligger en anarkistisk romtidning,
Umanitå Nova (för den 11 augusti 1946) med
en förstasidesartikel under rubriken: ”Bort
med den spanska sjukan!” Artikeln börjar med
följande fastslåenden: ”Den italienska
anarkistiska rörelsen har i dag till två tredjedelar
insjuknat i en anda som söker imitera den del
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
