Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
X
”På förekommen anledning” har svensk
ministersocialism efter P. A. Hanssons
frånfälle fått pröva regerandets risker då dess
reformatoriska gärning närmar sig de s. k.
statsbevarande, i vårt fall de besuttna
samhällsgruppernas ömtåliga inhägnader — ungefär
med samma precision med vilken en tandläkare
under pågående djupborrning mycket riktigt
råkar träffa den ömmaste nerven. Det vore fel
att insinuera att våra ministersocialister skulle
vilja förgöra statsväldet och, en gång framme
vid maktens köttgrytor, bli anfrätta av
moralsjuka samt upptända av socialistisk
”laglöshet”; i så fall skulle de komma den
auktoritetsförintande socialistiska revolutionen bra nära.
Vi måste ta för givet att även
ministersocialismen känner det som sin uppgift att icke
förneka den statsbevarande andan, statens
upphöjda auktoritet och legitimitet. Men kanske
vågar man framkasta att den svenska
ministersocialismen på sistone råkat i
reformradikalismens strömfåra — och fått göra den
smärtsamma upptäckten att det är fara å färde.
Man skämtar icke ostraffat med det
kapitalistiska statsväldets heligaste ägodelar. Å ena sidan
lurar den förstatligade ”socialismens”
pseudoradikala hasardörer, Kremlpartiet som påstår
sig dels vilja följa i radikalreformismens spår
och dels övertrumfa den. Och å andra sidan
undanber sig föremålet för den
socialreformatoriska djupborrningen — det är det
borgerliga samhällets ledarskikt — ”ovidkommande”
experiment med sitt vara eller icke-vara.
et är egentligen icke vi som omsider upp-
täckt att den svenska ministersocialismen
på sina en smula äventyrliga och vingliga
utflykter i samhällsreformeringens och
saneringens tjänst råkat komma radikalismens
gränsområde för nära — och strax signalerat
befintligheten av en återvändsgränd. I själva verket
innebär denna upptäckt icke mycket annat än
att konstatera att dygdens väg är ytterligt smal
när man visserligen vill sopa rent med
reformkvasten men icke förty accepterar rådande
auktoritetstro visavi statens helgd. Varpå vi
kan avslöja att upptäcktsresanden i denna
ministersocialismens snårskog heter docenten
i statskunskap Jörgen Westerståhl. Självkritisk
socialdemokrat har han i ”Tiden” — enligt
egen uppgift en tidskrift för ”Socialistisk kri-
tik och politik” (nr 4 för i år) — lämnat en
mycket intressant och tankeväckande
redogörelse för en liberal socialists farhågor.
Uppsatsen — rubricerad ”Några synpunkter på
det socialdemokratiska partiets ställning” —
utgör enligt redaktionens Tförhandsupplysning
”ett personligt inlägg i den pågående debatten
och torde nog ge anledning till fortsatt
diskussion”. Varav man sålunda kan sluta sig till att
Westerståhl icke anses representera
partijuntans inre cirkel men ändå med sin uppsats givit
ett andningshål för ”pågående debatt” —
pågående tydligen inom det statsbärande
regeringspartiet. Det är mest därför vi har ansett
det givande att observera lic. Westerståhls
HSOS-signal.
Westerståhl tar som utgångspunkt en djärv
ledare i Morgon-Tidningen börjande med
bragelöftet: ”Det är vi som är angripare —
angripare mot en kapitalistisk ordning och
finansintressenas makt.” Han konfronterar denna
klasskampssignal i regeringsorganet med
verkligheten, och han finner att SAP nått
majoritet bland väljarna först i och med att det som
regeringsparti fått ett dominerande inflytande
i svensk politik. Nederlag för partiet hade det
däremot regelbundet blivit då parollerna
radikaliserades med socialisering och arvskatt som
bärande stödjepelare, Enligt W. kan det
socialdemokratiska regeringspartiet icke alls ha
intresse av att av skället från borgerligt håll och
kommunistiska Iocktoner låta förleda sig till
”en ideologisering av debatten”. Detta låter
kanske en smula högtravande, men vad han
egentligen menar, är lätt att utläsa: SAP ska
som bruk var under P. A. Hansson och icke
minst samlingsregerandets period hålla sig till
”kombinationen av aktivt, på näraliggande mål
inriktat reformarbete och samförståndsvilja”,
till ”konkreta sociala och ekonomiska
reformer” varigenom det lämpligen undvikes ”att
aktualisera principiella stridsämnen”.
Fortsätter emellertid Wigforss-kursen — hans
arvskattmotion år 1928 utpekas uttryckligen som
en till valnederlaget bidragande orsak — spår
Westerståhl förlust av majoriteten, och icke
minst skräms medelklassen bort; den
sistnämnda betecknas här som ”den kvantitativt
betydelsefulla och delvis snabbt tillväxande
socialgrupp IT”.
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
