Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frihetssocialistiska
perspektiv
Av Ivar Bergegren
fter Hitlerrikets militära sammanbrott har
i Tyskland några av de gamla
parlamentariska partierna, dessutom fackföreningar och
kooperativa sammanslutningar av
militärregeringarna auktoriserats att återuppta en viss
offentlig verksamhet. En del före nazisternas
makttillträde aktiva sociala och politiska
riktningar saknar dock fortfarande denna
legalisering. Detta gäller t. ex. syndikalisterna, i
några distrikt ”Freiwirte” (finansreformer som
bygger på Proudhon och S. Gesell) och
liknande minoriteter. Att det politiska livet under
dessa förhållanden endast utvecklar sig under
mycket begränsade former, beror dock inte
endast på ockupationsmyndigheternas trånga
syn på ”demokrati”. Även de lieenserade
partierna väcker inte alltför stort intresse. De
ledes till största delen av sextio- och
sjuttioåringar från före 1933; den desillusionerade
tyska ungdomen är än så länge passiv, vilket
dels kan bero på nedärvd auktoritär inställning,
dels även utgöra utgångspunkten till en
kritiskkonstruktiv tankeutveckling. Köldkatastrofen i
samband med svältregimen på grund av de f. d.
allierades totala oenighet rörande Tyskland har
också gjort sitt för att hålla nere det politiska
och sociala intresset i landet. Syndikalisterna
har ännu inte gjort några gemensamma officiella
försök att få en egen organisation legaliserad;
än så länge diskuterar de fortfarande under
vilka former som detta lämpligast skall ske.
På grund av de invecklade politiska
förhållandena framskrider dessa diskussioner endast
långsamt. I allmänhet är således det
politisksociala livet ännu mycket slött. EmeHertid finns
all anledning anta att så snart som det
fruktansvärda elände som nu råder viker för endast
någorlunda drägliga förhållanden, de aktivt
demokratiskt och socialistiskt intresserade tyska
kretsarna kommer att uppta en ganska
omfattande verksamhet som även måste spränga de
trånga gränser som nu av segrarna officiellt
dragits för deras strävanden. Till de riktningar
stänger till dörren för det skröpliga mänskliga
förnuftet.
DD” har sagts att tron är folkets opium, en
narkos som dövar förnuftet och kommer
människorna att resignera inför allt livets
elände. En narkos som hindrar massorna att
se, att även en troende icke har lov att lasta
Gud, ett av deras skapande fantasi alstrat
väsen, för all världens elände. Tror man blint
på Gud, att allt sker med Guds vilja,
bekymrar man sig mindre att se att detta elände är
människors verk och att detta elände
följaktligen kan övervinnas av människor. Är man
blint troende ser man icke lika lätt att
exempelvis kriget är ett verk av maktsjuka och onda
människor och icke är en gudomlig institution.
Att kriget följaktligen kan övervinnas av
människorna. Att fattigdomen icke är något av
90
Gud instiftat, utan ett förhållande som bottnar
i samhällets ofullkomlighet och följaktligen
måste kunna besegras. Och så vidare. Ur det
allmänna framåtskridandets intresse måste man
därför önska, att tron ieke vore så fördömt
kompakt och oresonlig.
Å andra sidan skulle det kanske vara
omänskligt grymt att förmena de av livsångesten
gastkramade den tröst som den förnftslösa tron
kan skänka. För många, många räddhågade —
och de flesta är räddhågade och besatta av
ångest — skulle livet bli ännu outhärdligare
utan tron. Massor, kanske de flesta, finner i
tron den balans som gör livet möjligt att leva.
Och inför döden finner de allra flesta
människor den tillflykt i tron, som hjälper dem
att med förminskad vånda passera gränsen till
det okända. Det skulle kanske vara
meningslöst att missunna dem. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
