Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ma kan man vara säker på att detta
motstånd är tillräckligt fast? Kan det inte
riskeras, att en lämplig propaganda från den
press som påverkar opinionen exempelvis bland
arbetarna kan rubba på denna inställning? Den
risken torde föreligga. Det framgår bland annat
av att motståndet mot införandet av
tjänsteplikt icke är lika stort. Frågan om detta
problem var så formulerad:
Tjänsteplikt har i Sverge satts i fråga
beträffande fartygsbefäl och möjliggjorts
beträffande polismän. Anser ni att myndigheterna vid
verkligt behov bör äga rätt att hindra enskilda
anställda att lämna sina arbetsuppgifter?
De som på något sätt uttalade sig för
tjänsteplikt uppgick till 28 proc. De som uttalade
sig emot uppgick till 54 proc. Isynnerhet var
man benägen att erkänna tjänsteplikten för
poliser, fartygsbefäl och järnvägsmän. Men
tjänsteplikt är ju bara en strängare form av
arbetsdirigering. Det är dålig konsekvens att
först vända sig mot arbetsdirigering och
därefter acceptera den för vissa grupper. Det
visar att problemet är dåligt genomtänkt
och en stadgad uppfattning knappast är för
handen.
En detalj i undersökningen är
anmärkningsvärd. Det visade sig, att medan 54 proc. av de
tillfrågade inom samtliga partier avvisade
tjänsteplikten så hade 76 proc. av bolsjevikerna
vänt sig emot densamma. Således var
bolsjevikerna ivrigare att värna om den personliga
friheten än andra partiriktningar. Och då står
likväl dessa bolsjeviker bakom det ryska systemet,
som praktiskt taget förintat all personlig frihet.
En tillämpning av samma regim i det här landet
skulle naturligtvis leda till samma resultat. Det
torde visa, att den menige bolsjeviken illa
förstår den bolsjevikiska samhällsuppfattningens
verkliga innebörd.
Men här som i England och Norge torde man
kunna räkna med, att fackföreningsbyråkratin,
som kontrollerar fackföreningsapparaten, skulle
visa sig vara lika villig att ställa sig till
regeringens förfogande som den varit i Norge och
England. Den erfarenhet man har av den
fackliga ledningens villighet att i alla väder
understödja ”arbetarregeringen” ger rätt till ett
sådant antagande. Trots Gallupundersökningens
resultat torde man därför icke kunna räkna med
något större motstånd från de fackligt
organiserade arbetarmassorna i det här landet.
lt som befrämjar människans känsla för
den personliga friheten betraktar vi som
radikalt och framstegsvänligt; allt som är ägnat
att bryta ned frihetskänslan och undergräver
människovärdet, kallar vi reaktionärt. Därför
är för oss socialdemokratins — för att icke tala
om bolsjevismens! — strävan att länka
arbetarmassornas öden in under statligt herravälde,
även statlig dirigering av närmgslivet,
reaktionär.
Den engelska arbetarregeringens strävan att
genom staten dirigera näringslivet leder nu
inför våra ögon till frihetsnedbrytande
konsekvenser. Den leder till dirigering av
människorna genom åtgärder som berövar dem en
betydande del av den personliga friheten. Den
norska arbetarregeringens parallella strävan har
lett ännu ett steg längre: till kriminalisering
och bestraffning av arbetarnas lönekrav.
Det går väl an att, som socialdemokraterna,
invända, att det inte finns någon absolut
nödvändighet för att dirigering av näringslivet
ovillkorligen måste leda till nedbrytandet av den
personliga friheten. Man kan, förklarar de,
acceptera den statliga dirigeringen av
näringslivet och lämna arbetarnas frihet oantastad.
Teoretiskt låter det sig nog sägas, men inte
praktiskt göras. Ty detta skulle förutsätta en
respekt från statens sida för friheten som
corfarenhetsmässigt icke följer med handhavandet
av statsmakten. De regerande, de politiskt
maktägande, som bejakar statens bestämmande över
undersåtarna och över samhällslivet över huvud
taget, betraktar statens bestämmanderätt som
obegränsad. Staten har enligt deras syn
exempelvis rätt att betrakta och behandla
undersåten som krigets levande råmaterial. Staten
har rätt att disponera över hans liv, dirigera
honom till verksamhet i kriget som leder till
livets förlust. Vad är det som kan förhindra ett
skikt politiska herremänniskor att betrakta
undersåtens fråndömande av en betydande del av
den personliga friheten som ett helt naturligt
ingrepp, betydligt mildare än statens krav att
ha rätt att ta undersåtens liv i kriget? Hur kan
den livsberövande herremänniskan betrakta ett
frihetsberövande ingrepp som något förkastligt
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
