Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tas, tvärtom. Både det alltjämt spirande
fascistiska hotet (ibland även under
firmabeteckningen ”den amerikanska linjen”) och det ryska
systemet förvärrar till den grad utvecklingen av
de mest elementära fri- och rättigheter, utan
vilka arbetarrörelsen och socialismen inte kan
tänkas existera, att många krafter måste till för
att slå ned den huvudfiende som heter totalitär
diktatur. I sammanhanget bör också nämnas
att den frihetliga socialismen varken under
kriget eller nu fått en särskilt pålitlig
bundsförvant just i socialdemokratin i kampen mot
Kremlsystemet. Ministersocialismen har många
hänsyn att ta, bland andra hänsyn till
stormaktsgrannen. I stället har en del av den
liberala opinionen bättre förstått vilket öde
mänsklighetens frihet har att vänta när den
rysk-totalitära bacillen tillåts sprida sig. Det
finns gränser för samarbete och diplomatisk
tolerans. Och just vid den gränsen går, i vårt
tycke, den radikala arbetarrörelsens
frihetsbehov. Arbetarregeringens ”maktövertagande”
under invanda parlamentariska former är
förvisso ingen garanti för att gränsen mellan
rättvisa sociala och ekonomiska krav och
statsdiktaturen (låt vara av det ”national-soeialistiska”
slaget) aldrig ska suddas ut!
D7” frihetliga socialismen har under rådande
omständigheter all anledning att hålla både
den vidare regeringssoeialistiska utvecklingen
och den borgerliga kritiken under observation.
Också den sistnämnda spelar faktiskt ett högt
spel. Churchill — prototypen för den
traditionsmättade borgerlighetens självmedvetande —
uppmanar alla och envar ”att hjälpa
labourregeringen i varje verkligt nationell politik”
samt beklagar att den dessvärre ej för någon
dylik politik; han spår varken mer eller mindre
än nationens gradvisa undergång, öm labour får
hållas. Har man då inte rätt att begränsa
bärvidden av den Churchillska falangens oratoriska
prestationer till att utgöra ett ganska typiskt
blottande av krasst parti- och klasspolitiska
synpunkter och intressen? Läsaren förstår att
vi just här inte synar Jlabourregimen i
sömmarna; vår opposition mot dess totalitära
urartning är för självskriven. Men detta att ställa
arbetarpolitiken i motsats till nationen, så fort
bourgeoisin ser sina ”mest helgade ägodelar i
154
fara”, denna tendens rör vidare cirklar. Den
drabbar inte endast arbetarrörelsens
parlamentariker och regeringsutövare. Den åsyftar
principiellt det hot som socialismen innebär
för den fritt urartade företagsamheten, för
bank- och finansväldet, för kapitalismens hela
underbara värld. Må labourregimen eller må
vilken annan socialdemokratisk regering som
helst än så mycket anstränga sig att finna en
bro mellan nationellt vanetänkande och
statstotalitär krisberedskap eller också blankt strunta
i ”den personliga integriteten”, den är tvungen
att slåss med tusen och en vidrigheter; men
framför allt är den utsatt för sin egen
torgskräck för antikapitalistisk radikalism. Därvid
råkar den alltid och strukturellt ut för sin
överman: den gamla, åtskilligt skamfilade
socialordningens mest ihärdiga representanter. Dessa
ger aldrig frivilligt tappt. Men de spelar dock
i nuvarande situation, som vi sade förut, ett
högt spel. Churchill lovar visserligen ej guld
och gröna skogar heller i gengäld för labours
avskaffande, och våra hemma-borgerliga kan
väl inte heller garantera socialekonomins
tillfrisknande bara Wigforss körts bort och
samlingsregeringen blir av under medverkan av
enbart ”snälla” sossar, som inte rör vid invanda
förmögenhetstabun och kapitalvinster. Man har
anledning att ställa sig åtskilligt skeptisk, då
den borgerliga kritiken om inte lovar så lockar
med ett maktövertagande som innebär
”ordningens återställande”, d. v. s. rimliga
förhållanden för både kapital och arbete.
Di socialekonomiska ordningen och den
politiska balansen är faktiskt ur led överallt i
världen på grund av totalitära och krigiska
makters djupa och revolutionära ingrepp i både
verkligheten och .föreställningsvärlden. Någon
frihandelsrenässans eller en nymornad
liberalkapitalism kan man i denna situation knappast
tro på. Snarare kan man säga att de totalitära
makternas ovan nämnda våldsamma ingrepp
åstadkoms ovanpå en mycket sjuk kapitalistisk
socialordning. Det är visserligen riktigt att
Hitlerregimen endast gillades av en del av den
kapitalistiska falangen. Men både den och de
andra fascistiska regimerna kunde endast segra
genom sin våldsamma offensiv mot den
radikalsocialistiska arbetarrörelsen, och de stödde sig
härvid på arbetarklassens ledande klassfiender.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
