Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En
fackföreningskongress i Mexiko
Av Augustin Souchy
Mexiko, augusti 1947.
D: är en stor skillnad mellan en
fackföreningskongress i Sverge och i Mexiko, I
augusti avslutades Proletära
Landsorganisationens kongress i Mexico City. Confederaciön
Proletaria Nacional eller ”Proletaria” som den
brukar kallas, är den andra fackliga lands-
organisationen beträffande storleken, Den håller
kongress vartannat år.
Organisationssekreteraren och andra funktionärer får, enligt
stadgarna, ej omväljas för samma befattning, och
oftast betyder en ny sekreterare och ett nytt
arbetsutskott även en ny inställning för
organisationen.
En europé har tillfälle att observera många
exotiska drag på en mexikansk
arbetarekongress: den nationella trikoloren intar första
platsen; den röda flaggan står i bakgrunden.
Ofta sjunges den mexikanska nationalsången i
stället för Internationalen. Det talas om
patriotismen och om den sociala revolutionen i samma
andedrag. Revolutionen, nationalismen och
soeialismen bildar en enhetlig helhet, Och det är
lätt att förstå: genom revolutionen uppnådde
landet sin nationella självständighet och det var
också genom revolutionen jord och frihet
tillkämpades av bönder och arbetare. Den
mexikanska revolutionen uppställde även de
principer, som skulle vara grundval för ett samhälle
baserat på rättvisa och socialism. Det är de
med ägarna, under konsumentkooperativa med
konsumenterna. Men arbetarledarna? Är det
frågan om de ”auktoriserade” som ha en annan
uppfattning än arbetarna eller är det frågan
om förmän och arbetsledare? Hur är det
egentligen möjligt att tala om industriell
demokrati efter en dylik passus? ”Möta de anställda
med förtroende”? Men det är ju detta
förtroende som saknas; som måste saknas ända
fram till den dag vi har produeent- och
konsumentkooperativa samföretag. Hela problemet
är ju — också från vår sida — ingenting
annat än en fråga om förtroende. Vi som är
anhängare av arbetarkooperation vill ha det
— de som är motståndare vill eller vågar inte
ge oss det.
Förnekandet av producentkooperationen —
som är teoretisk därför att denna
produktionsform aldrig prövats i tillräcklig utsträckning
— innebär ju ingenting annat än ett
fruktansvärt misstroende, Hur ska den som är anställd
för att misstro massan av producenter kunna
möta ”de anställda” med förtroende?
Och vad värre är: avsikten är inte att
möta de anställda med förtroende eller att
vänja företags- och arbetarledarna av med
158
att ”betrakta människan i arbetslivet blott
som en produktionsfaktor”. Avsikten är att
få fram effektivt fungerande produktions;
faktorer. Företags- och arbetsledaren får
förtroendet som producent, att effektivisera oss
andra som får nöja oss med misstroendet. Men
inte heller dessa få är mer än människor. Allt
kan man inte begära av dem: att dressera de
opålitliga och samtidigt bemöta dem som
jämlikar. De får förtroendet att befalla, vi att
lyda. Om någonting inte kan kallas industriell
demokrati så är det detta.
Vad begär man av dessa företags- och
arbetsledare? Från kapitalistiskt håll att de ska se
till att profiten ökas. Sköter de sig inte kan
de förlora förtroendet.
Jag har här inte diskuterat den andra sidan
av saken, den nämligen om Eronn med
uttryeket arbetarledare avser arbetarnas
förtroendemän. Jag tror inte han gör det, ty i så fall
blir det värre. Förtroendeetiketten på det hållet
är avsedd att gälla om arbetarna har
förtroende för sina funktionärer. Inte tvärtom.
När allt detta är sagt vill jag gärna sluta
med ett tack till red. Eronn för recensionen.
Den var rolig och intressant och positiv,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
