Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ödesdigra faktorer, och despotismen och
fascismen steg till toppen. Under det ödesdigra året
1922 företog Malatesta sin sista resa utomlands
såsom inbjuden till minnesfesten för kongressen
i S:t Imier 1872, femtio år senare i samma
schweiziska ort, S:t Imier. Han måste stiga
över bergen högt uppe på smugglarnas stigar,
förd av en kamrat från Tessin. Han var med på
konferenser och möten och skulle just kila iväg
i bil, då schweiziska polisen ingrep för att ta
fast honom, emedan han hade utvisats från
Schweiz — 1879, fyrtiotre år tidigare. Ilan
måste alltså återvända till Italien som snart
genom fascistkuppen i november 1922 blev ett
fängelse, som aldrig släppte sitt grepp om
honom. Fast han inte var häktad formellt,
måste han under många år hålla sig inom hus,
ty vart han än gick blev han skuggad, och dem
han träffade eller som besökte honom
trakasserades av polisen, stämplades som misstänkta om
inte värre. Detta tärde på hans hälsa och
hindrade rekreation. När han under den ovanligt
heta sommaren 1931 begav sig till den
närbelägna kusten, blev han så trakasserad av
polisen, att han återvände till sina heta rum
1 staden.
p: grund av allt detta förvärrades en kronisk
sjukdom, utvidgning av luftrörens artärer,
och i april 1932 träffades han av en sista
ödesdiger sjukdom. Från mitten av april till slutet
av maj kunde han andas huvudsakligen genom
inhalation av syre, hjärtat var fruktansvärt
ansträngt och försvagades ohjälpligt, och maten
tycktes inte smaka honom. Men ett tag fick han
nytt hopp, och under denna intervall fick jag
ett brev från honom, daterat den 31 maj, där
han skriver (på franska):
”Ja, min vän, jag har varit mycket sjuk, och
jag är ännu långt ifrån återställd. Efter en
period av ohälsa fick jag luftrörsinflammation,
som förde mig till gravens brädd. Jag är inte
återställd ännu, kanske jag inte ens är på
bättringsvägen, men jag är lite bättre varje dag
och hoppas komma upp igen. Jag skulle vilja
skriva ett långt brev till dig och tala om för dig
178
och särskilt fråga dig en hel massa saker. Men
jag har inte styrka att göra det”...
I denna anda skrev han vid den tiden till
andra vänner, och han hade en verklig törst
efter nyheter om utvecklingen överallt, särskilt
i Spanien, där han hade förlorat kontakten
under de sex värsta veckorna av sin sjukdom.
Det var synd att man inte kunde skriva helt
öppet till honom. Hans brev och annan post
eensurerades nämligen, stoppades ibland och
var aldrig säker. Vi började hoppas igen, men
hans tystnad blev snart ominös. Han blev inte
återställd, hade inte heller något recidiv. Huru
som helst, hans långa, alltid aktiva, modiga och
högsinta, alltid fasta, rakryggade och hoppfulla
levnad har nått sitt slut i en ålder av sjuttioåtta
år och åtta månader. Han överträffade alltså
Krapotkins ålder med omkring sex månader
och dog av samma kroniska och akuta sjukdom
som denne. Krapotkin var förresten lika mycket
Lenins fånge och offer som Malatesta var
Mussolinis, denna individ, som hade varit
lycklig att få borsta Malatestas stövlar 20 eller 30
år tidigare.
Alltså handlade autoritära socialister, vilket
både Lenin och Mussolini var, särskilt grymt
mot anarkister som Krapotkin och Malatesta,
och de påskyndade deras död fysiskt. Det kunde
de uträtta, men där slutar deras makt, om de
som dela dessa mäns åsikter eller lär känna dem
nu, fortsätter deras och deras föregångares och
kamraters befrielseverk.
För mig var Malatesta, som jag först lärde
känna i november 1889, alltid en god kamrat
och så småningom också vän. Jag respekterade
honom djupt och sympatiserade alltid med
honom. Ingenting störde dessa ringa men stabila
relationer.
Hans liv och verk förtjänar mycket mera
studium, och vi har alla skäl att vara
tacksamma emot honom och att föreviga hans
minne.
(Ovanstående artikel skrevs av den nu avlidne Nettlau
redan 1932 för Syndikalismen men ”kom bort” samman
med ett par andra artiklar för att nu åter ha kommit
tillrätta. Den kommer "alltid att behålla sitt historiska
värde.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
