Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
briken: ”Våra generaler”, där samtliga namn
på Kronstadtsovjetens medlemmar
uppräknades: det rör sig, från början till slutet, endast
om handarbetare. Vollin som publicerar detta
och en mängd andra intressanta dokument om
Kronstadtrörelsen, tillägger emellertid att det
faktiskt fanns en ”vit general” i Kronstadt.
Denne var ingen annan än Kozlovsky, en f£. d.
tsarofficer som av Trotskij utnämnts till röd
general.
En stor del av hela sin bok ägnar Vollin den
ukrainska rörelsen under Maknov, som varit
verksam under 1918 och 1921, och där han
själv utvecklat en omfattande revolutionär
aktivitet. Rörelsen, som varit av allra största
betydelse inte bara som socialrevolutionär
faktor utan också i kampen mot de vita
generalerna, förråddes av sovjetregeringen som drev
dess ledande krafter i landsflykt. Därmed hade
regeringen fört det sista slaget mot den
kämpande konstruktiva anarkismen i Ryssland.
Vollins framställningar om XKronstadt och
Ukraina, som bygger på ett hittills aldrig i
sådan omfattning framlagt källmaterial, vore
värda en särskild analys som vi här inte kan
lämna.
WVypoltin gör också sina konklusioner och
kännetecknar hela sovjetsystemet med några
allmänna formuleringar. Den s. k.
sovjetregeringen är enligt honom en regering av
intellektuella som påstår sig representera arbetarna
och har monopol på att känna dem och tolka
deras önskningar. De regerar rent diktatoriskt,
och hela den rådsparlamentariska apparaten
är ingenting annat än en ren dekoration.
Detsamma gäller pressen som inte framför olika
partiers eller organisationers mening utan
endast den officiella linjen. Vollin ger också ett
sehema för den genomsnittliga artikeln i den
ryska pressen. Det finns en viss typ som
återkommer regelbundet. Varje artikel, som
befattar sig med inre ryska förhållanden, börjar
således med en ordrik hymn över de uppnådda
prestationerna. På det ena eller det andra
området, förklaras det, har man uträttat
gigantiska underverk. ”Partiet och regeringen” (den
ständigt återkommande formeln) har fattat det
ena eller det andra beslutet och proklamerat en
rad dekret. Vi är säkra, fortsätter det sedan,
32
att allting kommer att gå framåt. Snart
kommer vi att ha uppnått väldiga resultat (man
glider omärkligt över till löften för framtiden).
Artikelns sista tredjedel börjar med ett ”men”
eller ”emellertid”. Men, fastslås det, regeringen
har sett sig tvungen fastställa att allting är
långtifrån färdigt och perfekt. Sedan talas det
om en oändlig rad av misstag och fel, om
korruption av alla slag m. m., vilket man brukar
kalla för självkritik. Oftast slutar artikeln med
hotelser: regeringen kommer att ingripa mot
de ansvariga, heter det.
DD? finns också ett mönster för tal på
sovjetkongressen som med motsvarande
variationer ligger till grund för samtliga delegaters
beteende på de dekorativa sammanträden som
de olika sovjetkongresserna håller med
regelbundna avstånd. Talet inledes med en hyllning
till Stalin. Han är den store, geniale, älskade,
dyrkade ledaren, alla folks visaste man,
århundradens mest framstående personlighet.
Delegaten berättar sedan vad han och hans
kamrater uträttat på sitt eget område,
naturligtvis i enlighet med ”partiets och regeringens
order”, Han berättar också att han själv
skaffat sig ett bättre liv, och att detta är beviset
på hur det gått uppåt i Sovjetunionen, där
livet med varje dag blir lyckligare, friare,
vackrare, Delegaten övergår till sist till de löften
myndigheterna i hans hemtrakt lämnat och
slutar med en ny, ännu mera entusiastisk
hyllning för Stalin.
Vollin tillbakavisar också idén om att det
finns någon principiell skillnad mellan leninism
och stalinism. (Enligt vår uppfattning finns
dock en sådan med hänsyn till nationalismen.
Lenin arbetade — med sina rent auktoritära
metoder — ännu för världsrevolutionen;
grundläggande för hans uppfattningar var i alla fall
föreställningen om ett internationellt
revolutionärt proletariat. Stalin är ren nationalist, och
hans internationella intressen är helt enkelt
imperialistiska.) Vollin skriver med rätt:
”Stalin har dock inte fallit från månen... Det var
Lenin och Trotskij — det vill säga deras
system — som alstrat Stalin och förberedde
hans väg.” Lenin var lika auktoritär, lika cynisk
motståndare till de mänskliga fri- och
rättigheterna som i dag Stalin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
