Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Militarismens
kulmination
Av Sverre Bjurman
1
V sitter fast i stats- och regeringssystemet
med dess nationalism och maktpolitik, som
hotar att driva mänskligheten in i ett nytt
världskrig. I hundradetal av år har
regeringarna avgjort krig och fred. Om det har varit
starka eller svaga regeringar, kloka eller
dåraktiga så har resultatet ständigt blivit nya krig
med kortare eller längre mellanrum.
Konservativa eller liberala regeringar har ingenting
förändrat i detta förhållande. Ingenting har heller
i princip förändrats genom tillkomsten av så
kallade socialistiska regeringar antingen de
varit socialdemokratiska eller bolsjevikiska,
såvida man icke vill göra gällande att
uppträdandet av bolsjevikiska regeringar i betydande
grad ökat krigsfaran därför att denna art av
regeringar mer än andra i vår tid bygger på
det brutala våldet. Redan i sin inrikespolitik
bygger de ”ideologiskt” på våldet i lika hög
grad som när det gäller utrikespolitik.
Tvenne världsorganisationer har byggts upp
av staterna för fredens främjande och det
mellanfolkliga livets samorganisering. Nationernas
Förbund ledde till ett klart fiasko som följdes
av det andra världskriget. Det enda praktiska
resultatet av staternas första internationella
sammanslutning synes ha varit, att de förut mer
eller mindre begränsade krigen mellan enskilda
stater eller block av stater avlösts av krig med
internationell omfattning. De trångt nationella
inställningarna följdes av internationella
aspekter, internationell planering och internationell
krigsomfattning.
fter det andra världskriget sökte man bygga
upp ett nytt staternas världsförbund för
fredens bevarande. I stället för det havererade
hans motsättning, socialdemokraten som icke
gav upp och in i det sista kämpade för
demokratin.
Socialdemokratiska politiker köptes på den
politiska marknaden för ministertaburetter och
andra lönande poster i staten och lät bruka sig
som inpiskare. Ömsom sockerbit, ömsom piska
brukades av bolsjevikerna som lockmedel och
hot. Terrorn brukades flitigt. Varje
socialdemokrat som spelade någon roll i rörelsens tjänst
på kontor, fabrik och verkstad och visade
benägenhet att opponera mot den bolsjevikiska
diktaturen riskerade att bli entledigad från sin
anställning och i dag är tusenden och åter
tusenden soeialdemokratiska arbetare utan
arbete och utan bröd. Bolsjevikerna stöder sig
gärna på socialdemokraterna när så är
fördelaktigt. Å andra sidan stöder bolsjevikerna
gärna socialdemokraterna som gentjänst efter
Lenins recept: ”Kommunisterna skall stödja
socialdemokraterna som repet stöder den
hängde.”
102
Szakasits har nu blivit president efter den i
dagarna avgångne Tildy. Karoly Peyer, som
kämpade för demokrati mot bolsjevikisk terror,
blev utstött ur partiet 1946 och hade sedan
dess den socialdemokratiska
oppositionsgruppen bakom sig. Peyer måste snart gå under
jorden för att säkra livet, sedan parlamentet
med bolsjevikisk och socialdemokratisk
röstövervikt i dec. 1947 upphävde hans
parlamentariska immunitet. Till sist lyckades han fly ur
landet. ”Sanningen om Ungern är, sade han,
att varje person som inte hyllar kommunismen
i Ungern svävar i livsfara. Sedan Bela Kuns
skräckregim har vårt land icke upplevat en
sådan politisk terror som i dag. Det övergår till
och med vad nazisterna förmådde.”
Ännu är emellertid icke den bolsjevikiska
diktaturen helt färdig. Det är möjligt att den
aldrig blir helt färdig. Det växer nämligen
fram en motståndsrörelse överallt i
Öststaterna och efter Jugoslaviens uppror vet man
icke vad som kan inträffa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
