Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”försvarsnihilistiska” minoriteten säkert
bedöma den socialdemokratisk-kommunistiska
omsvängningen i försvarsfrågan som stiek i stäv
med socialismens idé. Men vi har en smula
föregripit händelserna, eftersom i ovan citerade
avsnitt Andersson endast skisserat läget straxt
före första världskriget. Så mycket må dock
sägas att under det andra världskrigets säregna
ockupationsförhållanden också
”försvarsnihilisterna” i så måtto reviderade sin ståndpunkt,
att de visst inte nekade medverkan i
motståndsrörelser riktade mot den främmande
inkräktaren. Betecknande nog utvecklade sig å andra
sidan somliga politiker, vilka hävdade att
freden mycket väl kunde trivas i den starke
ockupantens hägn och följaktligen under en
kringskuren frihet (”Dö för Danzig?”, fransmannen
Marcel Déåt, 1 sept. 1939; rysk-tyska paktens
ryska upphovsmän och kommunistiska
tillskyndare) till defaitismens förespråkare i
grannskap med quislingarna.
r Andersson utgår i sin kritik av det bris-
tande sinne för försvaret, som utmärker
socialisterna och liberalerna före 1914, från att
”Sverges nya ekonomiska maktställning var
något som behövde försvaras och som andra
kunde tänkas vilja lägga beslag på”. Det kan
undras om inte här den bekväma, ehuru
åtskilligt naiva tesen om andra mäktiga länders
”avund” går igen som spelade en så stor roll i
tidigare tysk historieskrivning, när det gällde
att motivera Tysklands krig 1914 med ”den
germanska brodernationen” England, som sedan
blev ”det perfida Albion”. Flera generationer
tyska skolbarn — även första tyska republikens
— fick nämligen lära sig att England av pur
avund icke unnade Tyskland uppstigandet till
en världsmakt. På samma håll där man, på
förekommen anledning, skriver historia
tillämpande en dylik naivism, brukar man gärna ta
avstånd från den radikalt ekonomiska
historieskrivningen. Men hävdar man att inget land
kan uppnå ekonomisk maktställning utan att
trampa ”konkurrenterna” på tårna —
påståendet är svävande men säkert inte oriktigt —,
och föredrar man sedan att kalla detta
ekonomiska växelspel för ”avund”, är man ju inne i
en felaktig cirkel där man knappast hittar ut
igen. Åtminstone kan en sådan historiesyn inte
gärna finna något som helst ”moraliskt” eller
118
ens nationellt berättigande för försvaret, utan
bör först som sist medge att försvaret om det inte
är ”en skyddsinstitution för överklassen” så
likväl det krasst materialistiska värnet för den egna
makten, det egna landets affärer. Inte bara
pacifism utan världens, mänsklighetens
pacificering förblir då en dröm, så länge det
rådande statssystemet fortsätter och så länge
”handelsrelationer” alltid har ”chansen” att
jämväl bli till blockbildningar och krigets
tändgnistor. I dag ser det knappast bättre ut
än att den i olika stater och nationella
aspirationer splittrade mänskligheten går bet på att
sammanjämka nedrustning med utvidgad
ekonomisk förmåga. Om den sistnämnda alltid
måste försvaras inom nationella gränser — ter
sig försvarets nedskärning givetvis som
luftslott. Och fortsätter man med att — varje
maktgrupp för sig — ytterligare höja effekten
på nationalförsvaret, ger man krigsmakten
ytterligare luft under vingarna, d. v. s. beslagtar
man allt mer och mer av
nationalförmögenheten för upprustningens ändamål, kommer
freden att förbli en hägring. Men inte endast
freden. Den sociala välfärden, som ju bör vara en
annan sida av det nationella försvaret (där det
säger sig försvara folkets frihet och oberoende,
ej militarismen), råkar i skymundan. Åtminstone
de smärre staternas i Norden envisa strävan
efter en för allt fler medborgare dräglig
socialordning, ”folkhems”-tanken, har alltid måst
känna försvarsomkostnaderna som en black om
foten. Andersson antyder det, då han skriver
att i liberalernas valprogram ingick försvarets
nedskärning till förmån för social
reformpolitik. Och det var ändå så tidigt som år 1911.
Endast den som hyser omätlig beundran för
storrums- och livsrumspolitiken och dess
maktsjuka våldsyttringar skall finna denna liberala
synpunkt eller folkhemstanken ”orimlig”.
Åtminstone är den fredsfrämjande. Den motsatta
ståndpunkten, med tonvikt på krigsmaktens
förstahandsrättigheter, är destruktiv.
ärmed är vi framme vid ett värdeomdöme i
Ingvar Anderssons framställning som
skorrar. Det heter hos honom (se ovan): ”Bristande
kunskap om och intresse för utrikespolitikens
problem och en omhuldad önskedröm om en
kommande förnuftig världsordning gjorde sitt
för att öka den negativa inställningen till för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
