Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
världens länder, som arbetar för Stalins
International. Det bör kanske inte förvåna att de
borgerliga demokratierna samlar på vapen.
De gör det av fruktan för den expanderande
”röda” kolossen i öster. Därför eldar de på i
sina vapensmedjor, men de stora demokratierna
gör mer än så — de vidtar också strategiska och
militära åtgärder av känt slag: intervenerar för
det fascistiska Grekland, håller flottövningar i
Medelhavet, övar påtryckningar i det
italienska valet, kurtiserar nazismens reliktvälde i
Spanien 0 s. v. — allt i syfte att öka sin
krigspontential och förvärva bundsförvanter
för ett kommande krig. Denna preventiva
försvarspolitik är betingad av den arrogans som
Sovjet visar 1 det mellanfolkliga umgänget, och
må därför vara så förklarlig som helst, men
kvar står likväl det faktum att bolsjevikstaten
uppfattar västmakternas försvarspolitik som
förberedelser för ett ”kapitalismens korståg”
mot Sovjet. Med andra ord: demokratiernas
fruktan — med ty åtföljande försvarsåtgärder
— skapar fruktan hos den man fruktar.
Rädslan aceelererar ömsesidigt. Det är den gamla
historien om de nationella kapprustningarnas
psykologiska följdverkningar. Så länge folken
kommer att söka sin trygghet på den vägen
förblir de fångar inom fruktans trolleirkel.
et finns endast en metod att bryta denna
fångenskap. Metoden heter internationell
rättsordning. Och den måste skapas under en
världsorganisations egid. Tanken att världens
"arbetare nu omedelbart skulle kunna skapa ett
samhällssystem, som också löste problemet om
mellanfolklig fred, måste dessvärre avföras som
aktuell räddningsplanka. Det är bittert att
nödgas göra denna deklaration — men nödvändigt.
Att hänge sig åt illusioner är farligt, när faran
är överhängande. För en syndikalist innebär
detta medgivande ingen självförebråelse, då
syndikalismen står utan ansvar för den
nationella och ideologiska försumpning som
karakteriserar de övriga socialistiska idériktningarna
och som djupast sett är orsaken till att
socialismen har misslyckats som fredsgarant. Det
behöver inte sägas att om världen vore organiserad
efter syndikalistiska principer, så skulle
fredsproblemet inte längre vara något problem. En
världsomspännande «funktionell = syndikalism
skulle bryta ned nationsgränserna och tullmu-
92
rarna och organisera samhällslivet enligt
prineipen ”ej tjäna på varandra, men tjäna
varandra” -— en slogan som myntats av
konsumentkooperationen men som även uttrycker det
väsentliga i syndikalismens solidariska
målsättning. i
Det kan sägas att syndikalismen är
världsomspännande, men den är ingenstädes
funktionell i den betydelsen att den vunnit inflytande
som praktiskt förverkligad socialism. Som en
ideologisk minoritetsrörelse är därför den
internationella syndikalismen ur stånd att ensam
lösa aktuella världsproblem, bl. a. problemet
att förhindra de krig som redan kastar sin
skugga över mänskligheten. Det är detta
faktum som vi syndikalister har att hålla oss till.
Gör vi det så måste vårt ställningstagande till
dagens brännande världsfrågor präglas av
taktiska och praktiska hänsynstaganden. I
fredsfrågan innebär detta att vi för dagen inte kan
renodla den direkta aktionens metoder som
medel i kampen mot den överhängande
krigsfaran. När det brinner i knutarna bör man inte
inlåta sig i en dogmatisk diskussion om vilken
brandspruta som har den bästa effekten — utan
gör klokare i att gripa det
eldsläckningsredskap som står närmast till hands. Om det nu
inte är en brandspruta av vårt speciella
patentmärke, bör vi då trumpet dra oss tillbaka från
eldsläckningsarbetet och ge luft åt vår
förtrytelse i det klassiska veropet ”Låt Jerusalem
brinna”? Vi må vara aldrig så övertygade om
att just vår metod är den bästa, men så länge
vi endast är en liten minoritet som representerar
denna uppfattning, bör vi söka kontakt och
samarbete med andra riktningar för att på
möjligast breda basis kunna vinna framgång
för det allt annat överskuggande problemet att
förhindra ett nytt krig, Föredrar vi att i
dogmatisk självgodhet ställa oss utanför den
aktuella gemenskapen, då dömer vi oss själva
till rudimentär betydelselöshet i dagens
fredsarbete. På det sättet gör vi oss själva och
fredsarbetet den största otjänsten.
De internationella. arbetarrörelsen har
nödgats vidgå att den försuttit sina möjligheter
att skapa fredsgarantier med sina speciella
metoder. Det har redan sagts, att syndikalismen
inte har något ansvar för denna utveckling.
Men vi har inte alltid velat dra de riktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
