- Project Runeberg -  Syndikalismen / Årg. 3(1928) /
53

(1926)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

förbereda skapandet av sunda, nya, sociala
organismer.

Här gäll or det således ieke konstlade
planer och vaga framtidsdrömmar, utan ett
klart medvetande hos alla riktningar om
vad de under givna förutsättningar
egentligen skulle kunna göra, om hur de skulle
förhålla sig gent emot de andra socialistiska
riktningarna etc. För hundrade år tillbaka
undersökte man mycket noga sådana frågor.
Robert Owens, William Thompsons,
Fou-riers, Considérants, Josiah Warrens o. s. v.,
arbeten äro mönster av sorgfälliga
övcrvä-gelser. Oabet förlorade kontakten med sin
omgivning, blev isolerad och konstruerade
en utopi. Proudhon, Bakunin, De Paepe
togo på sextiotalet åter upp problemen till
behandling, medan för Krapotkin, enligt
min mening, småningom en personlig
lösning trädde i förgrunden — något som han
senare delvis men doek ieke helt synes ha
kommit till medvetande om. Syndikalismen
efter 1895 sökte återupptaga den första
in-temationalens stora idéer, men synes icke
ha förmått att utvidga dem och utbygga
dem tidsmässigt.

Så växla större och mindre, mera
omfattande eller mera begränsade
uppfattningar: emot de vittomfattande idéerna
från Owen—Fourier—Saint
Simon-perio-den oeh Proudhon—Bakunin-perioden
står tider äv visserligen nyttiga men
trängre specialiseringar, tider i vilka
man tror sig vara i besittning av alldeles
bestämda lösningar, och så åter tider då man
icke ens anser det nödvändigt att
vidareutveckla idéerna. De auktoritära kände sig
befriade från vidare bekymmer om sådana
saker genom den av Marx’ bibringade
Övertygelsen, att det socialistiska samhället
automatiskt framväxte för att slutligen
förverkligas genom ett plötsligt ryck och stå
fram helt färdig, och de frihetliga
riktningarna befriades från bekymmer genom
en Elisée Reclus överströmmande förtroende
till framåtskridandet till frihet oeh
solidaritet, andra genom Krapotkins
specialiserande intuition, andra genom den unga
syndikalismens självförtroende, oeh trodde
sig vara i en ström av oupphörlig frihetlig

utveckling, men förlorade blicken för den
övriga världen.

Så drabbades alla riktningarna
oförberedda av krigskatastrofen och den
bolsje-vistiska katastrofen, och en av följderna
härav hl ev oförmågan att kväva de
brutalaste utslagen av fascismen i sin linda, eller
sopa bort den innan den kommit till makten.
En annan följd är den allmänna
vanmakten, oförmågan att kunna utnyttja det
allmänna missnöjet, proletariatets aktionslust,
annat än rent slentrianmässigt. Kritiken
mot det nuvarande systemet har gjort sitt
verk, det sociala missnöjet är rikligt för
handen, de omfattande oeh talrika
organisationerna äro fast grundade. Det fattas icke
material, icke medel, icke vilja, men det
fattats en nya anda, som kan genomsyra
socialismens stora uppgifter.

I den nuvarande stilleståndsperioden bör
man ha tid till sådant nyskapande arbete,
eftersom det finns tid till mångsidig polemik
oeh omsorgsfull omvårdnad om de gamla
stridsfrågorna. Jag vill icke tränga mig
fram som vägvisare, ieke truga på mina
råd, där man inga begär, men jag vill dock
peka på möjligheten, att genom sådant
andligt arbete, som här framhållits, skaffa sig
själv större klarhet över många ting oeh
kanske därigenom skaffa oss förmåga att
göra socialismen mera lättfattlig och
tilldragande för massorna.

Socialismen, så som jag fattar den
frihetliga riktningen, skulle ieke vara en
produkt av cn vulkanisk eruption, utan en —
trots alla katastrofer! — sig i riktiga
proportioner uppbyggande levnadskraftig
organism, så som alla levande väsen, de
svagaste som de starkaste, ha, genom att sätta
den inre solidariteten mot de yttre
svårigheterna, skapat sig existens och fortsatt
bestånd. Om vår intellektuella verksamhet i
avgörande grad kan befrämja
uppkommandet av sådana socialistiska organismer, som
närma sig våra önskningar, kan vara okänt;
men i alla fall besitta vi ju andliga
förmögenheter, och det är väl vår sak, att bruka
dem i denna anda, och så litet som möjligt
Överlämna utvecklingen, vars betydelse vi
erkänna, åt tillfälligheternas spel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:45:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/syndikal/3/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free