Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under omröstningskainpanjen drevs en
häftig propaganda fttr och emot av den
politiska arbetarepressen: den
socialdemokratiska för givande av fullmakt, den
kommunistiska mot givande av fullmakt.
Kommunisterna kallade kravet ett attentat mot
”fackföreningsrörelsens demokratiska
institution” och socialdemokraterna förnekade,
att ett sådant fullmaktsgivande var
stridande emot demokratiens principer. Sakligt sett
hade socialdemokraterna rätt däri, att det
var en ”lämplighetsåtgärd”, som alls icke
stred mot demokratismens princip.
Demokratismens princip består just i givandet av
fullmakt åt representanter att bestämma över
uppdragsgivarna. Hela det demokratiska
statsväsendet står som ett vittnesbörd
härut-innan. De som välja; representanter till de
politiska och lagstiftande församlingarna
Överlämna åt de valda att bestämma över
väljarna. Allt vad lagstiftarna finna på att
besluta, underkasta sig väljarna med en
lojalitet, som ieke blott gränsar till
själv-uppgivelse, men som är självuppgivelse. Ett
förnekande i handling av de demokratiskt
valda representanternas lagstiftning
betraktas som brott och bestraffas som sådant.
Den demokratiska självförnekelsen går
ända till livsuppgivelse, exempelvis då det
gäller krig, där den av väljarna tillsatta
demokratiska representationen är den
avgörande. Ett fullmaktsgivande till arbetarnas
representanter hade därför icke på något
sätt varit ett förgripande på demokratismens
princip. Tvärtom, det hade endast varit en
tillämpning av densamma.
När massaarbetarna nekade att avstå från
sitt veto, nekade sina representanter att
träffa uppgörelse på deras vägnar, utan att
att arbetarna först fingo tillfälle att uttala
sig om förslaget till uppgörelse, så hävdade
de därför en princip, som låg utanför
demokratismen: de hävdade en federalistisk
princip, principen om
självbestämmanderätten. De gjorde det näppeligen därför att
de prineipiellt voro anhängarn av
federalis-men, men troligen därför, att den praktiska
erfarenheten lärt dem att ieke frånhända
sig det egna avgörandet. Man skall komma
ihåg, att man krävde av dem, att de skulle
avstå avgörandet till de ledare, som redan
förut godkänt ett förlikningsförslag, som
arbetarna förkastat. Dessa män voro redan
desavuerade en gång, oeh nu begärde man
åt dem fullmakt in blanco! Ett sådant
psykologiskt missgrepp kunde icke gärna
avföda annat än det åstadkomna
misstroendevotum, som låg i omröstningsresultatet.
Komiskt verkar det att se kommunisterna,
anhängarna av den öppna diktaturen, här gå
i breschen för en federalistisk princip, som
betraktas som straffbar i Sov jetriket! Lika
komiskt verkar det när socialdemokraterna
— praktiskt taget pläderade för den
demokratiska diktatur, mot vilken de icke
kunna finna ord nog starka, när den tillämpas
i Ryssland eller inom den kommunistiska
rörelsen. Men sådant hör till livets
omedelbara komik. Tidningen
”Socialdemokraten” hävdade, att arbetarnas organisationer
voro nödsakade att skaffa sig
”representan-tiva organ” och ”dessa representanter få
icke förvandlas till expeditionsapparater,
utan måste i rörelsens intresse utrustas med
en verklig ledares maktbefogenhet och
ansvarskänsla”. Bortsett från, att man inte
kan ”utrusta” någon med ansvarskänsla,
eftersom ansvarskänslan är en
karaktärsegenskap, som danas hos människan av inre
krafter och icke utvändigtifrån kan
påhängas, så är det tydligt nog, att man kan
utrusta representanterna med ”cn. verklig
ledares maktbefogenhet”, oeh detta utan att
trampa demokratismens princip på tårna;
men det förefaller oss, som om man
därmed åsyftade ett system av ”demokratisk
diktatur”, som alltid varit
socialdemokraterna en styggelse, när den utövades av
bolsjevikema. Men naturligtvis — ”när jag
super är det rätt”!
Skulle man få tro den socialdemokratiska
pressen, så skulle massaarbetarna illa ha
tilltygat ”fackföreningsrörelsens moraliska
grundvalar” genom att icke ha avstått från
självbestämningsrätten. Oss förefaller det
däremot, att det är massaarbetarna som
vårdat sig om fackföreningsrörelsens moraliska
värden, när man ser fackföreningsrörelsen
som ett led i arbetarnas oavbrutna kamp för
frihet från ekonomisk utsugning oeh politiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
