Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na upptogo denna idé. När så
socialdemokraterna blevo allt starkare i riksdagen och
när fackföreningsledarna i egenskap av
partimedlemmar blevo invalda i riksdagen,
gingo de in för att lagligt fastställa
kollektivavtalen och att upprätta en statlig
riksför-liknings- och skiljedomsinstitution, vilken
skulle ha makt att avgöra alla strejker
genom obligatoriska skiljedomar. Re<äan 1913
gick man in för denna ”klasskampsreform”.
Huvudorganet för Tysklands reformistiska
fackorganisationer (Correspondenzblatt der
Generalkommission, 6 dec. 1913), skrev
redan den gången, att ”de statligt-legala
skil-jedomsinstitutionerna skulle förhindra
arbetarnas lÖnestrider, eller, om de redan
utbrutit, avgöra dem medelst
skiljedomsut-slag”.
Efter dessa riktlinjer lyckades det också
efter kriget att mer och mer avstyra
arbetarnas strider och ersätta dem med det
statliga skilj edomsvä sen det. Redan före kriget
gavs det i Tyskland centrala
löneförhandlingar och riksavtal inom olika industrier med
en varaktighet av 2—3 och till och med 5 år.
Syndikalisterna voro redan från början
motståndare till dessa långvariga
kollektivavtal. De vände sig oekså emot, att det inom
en industri avslöts avtal som omfattade hela
riket. De gingo in för lokala och kortvariga
avtal mellan de lokala organisationerna och
företagarna. Denna grundsats hålla de
fortfarande fast vid. För svndikalisternas
ställning är i synnerhet tvenne strejk rörelser
karakteristiska, förda under de senaste åren
oeh vid vilka de med företagarna avslutade
lokala, kortvariga kollektivavtal:
stensättar-nas strejk i Diisseldorf år 1926 och
siden-bandsvävarnas strejk i Krefeld i början på
1927.
Stensättarna ha ständigt förstått att
bevara en viss självständighet. En del av dem
äro syn dikalis tiskt organiserade. Den
syndikalistiska stensättareorganisationen i
Diis-seldorf behärskar arbetsmarknaden på sitt
område. För att även få de reformistiskt
organiserade stensättarna in under sitt
inflytande bildade de inom sitt yrke ett stens
ät-tamas intressegemenskap för Rh enl and—
Westfalen. De fastställde löne- oeh arbets-
betingelserna för sitt fack, och faktiskt äro
sten sätta rnas löner i Diisseldorf, där
syn-dikalistcma ha majoritet, högre än på
andra orter. När det kollektivavtal för
stensättarna, som slutits av de reformistiska
organisationerna för hela riket, utlöpte år 1926
och nytt avtal icke kunde träffas, därför att
företagarna krävde nedsättnng av lönerna,
inskränkandet av arbetarnas fritid oeh
andra försämringar, gingo syndikalisterna i
Diisseldorf i strejk och drogo därvid även
de reformistiskt organiserade stensättarna
med sig. I Rhenlandets andra städer gick det
sämre än i Diisseldorf, där syndikalisterna,
vilka icke voro bundna av de statliga
skiljedomstolarna, strejkade tills företagarna
beviljade deras fordringar. När så företagarna
ville träffa ett avtal, som endast skulle gälla
till den 1 oktober (strejken avslutades i
juni), så vände sig syndikalisterna däremot
och genomtvingade en förlängning av
överenskommelsen till våren 1927, ty de visste,
att det på hösten var dåliga konjunkturer oeh
att företagarna skulle använda sig av den
då begynnande arbetslösheten till att göra
ännu en attack. Därför var det. denna, gång
syndikalisterna själva, vilka — i strid med
sina traditioner och hittills följda taktik —
fordrade ett kollektivavtal på tre kvarts år.
Reformisterna ha naturligtvis därav sökt
konstruera den syndikalistiska rörelsens
bankrutt, men det har icke lyckats, ty
arbetarna åtnjuta fördelarna av avtalet intill
våren 1927, då sommarkonjunkturerna på nytt
sätta in. Det framgår härav, att de
revolutionära organisationerna icke dogmatiskt
binda sig till bestämda trossatser, utan
anpassa sin taktik efter rådande förhållanden
och omständigheter.
Sidenbandsvävarnas strejk i Krefeld
fördes likaledes självständigt av
syndikalisterna, och det var oekså syndikalisterna som i
motsättning till rikstariffen för
textilindustrien krävde ett lokalt avtal.
Syndikalister-nas fordringar voro huvudsakligen: 48
timmars arbetsvecka, 20 proc. löneökning, 14
dagars semester och skriftligt erkännande av
en av syndikalisterna upprättad
arbetsan-visning. Företagarna ville till en början icke
erkänna dessa krav och de stödde sig härvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
