Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Väntan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Säg mig nu, då vi sitta så här förtroligt", sade
jag, "hvad det är som ni unga här på ön känna
starkast?"
"Det behöfva vi inte leta långt efter", svarade
den unge mannen — han hette Martin. "Det är
väntan".
"Väntan?" sade jag med en blick, som begärde
att få spörsmålet närmare utredt.
"Vi pojkar höra blott talas om sjön. Det gifves
knapt en af oss, som icke drömmer om att bli
sjöman. Alt hvad de gamle tala om, som vi tycka
vara duktigt, stort och vackert, ha de sett i
främmande land. Där ha de haft roligt. Där ha de
förtjänat pängar. Vi mäta oss på dörrposten dag efter
dag och tycka, att vi växa så sakta. Skall jag då
aldrig bli stor, så att jag får komma ut? fråga vi
oss. Med den känslan växa vi upp, och då vi
blifvit flygfärdiga, bege vi oss ut".
"Det är med en känsla af befrielse?"
"Ja! Det är så tungt här bland gubbarne, som
glömt, att de varit unga och betrakta oss som
vilddjursämnen eller dårar. Nu skola vi ut till friheten!"
"Men de ibland er, som ha kärestor?"
"Det är ej så många. Väntan att bli stor och
få komma ut beherskar oss så, att vi knapt kunna
fatta någon annan känsla fullt. Hos en och annan
är dock denna väntan förbunden med tanken på
flickan. Han skall ut och tjäna pängar och komma
hem och bygga egen gård och bjuda henne".
"Det kan jag förstå", sade jag.
"Ja, hvad är det för en lycka", fullföljde han
min tankegång, i det ett leende lyste upp hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
