Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Släkt och vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hand lades på hennes skuldra och en vänlig röst sade:
»Vad är det som är så svårt?»
Det var Emily Nonnen själv. När hon talat om sin
kusins och barndomsväns död, hur ung hon var och
hur mycket hon lidit, sade den andra, med ett tonfall
så fullt av medlidande att det aldrig gått ur den
lyssnades minne: »För den som lidit mycket, är döden
den allra bästa vännen. Nu skall vi plocka rosor och
pryda henne med. Vänta litet» . . . så kom hon ut
igen med en trädgårdssax och plundrade de stora
buskarna vid trappan. »Kom och plocka fler när de
vissnat», var den vänliga avskedshälsningen. Nu
skymde inga tårar längre blicken.»[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
