Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spelarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI.
31
"Hos påfven, om du vill; men betala måste du ännu i natt. Gå till din systers
penninglåda; där får du säkert."
Frediniani gick.
’Ilen, Giulietto, kommer du icke tillbaka och betalar, så är du en ärelös bof."
"Håll, Piano. Vänta, skall du få se."
"Huru länge?"
"En qvarts timme."
Knappt var qvarten förfluten, förrän Giulio åter visade sig, dödsblek och bärande i
händerna en sammanvecklad fruntiminersmantilj, i hvars brokiga siden ett tungt föremål var inknutet.
"Här äro pengarne," sade Giulio, i det han nedsläppte paketet på golfvet. "I morgon skall
hvarken Fillida eller målaren resa, ty jag har deras respengar om hand."
"Bravo, Giulio! Och då må det bli din ensak att uppsöka en annan plats än den här för
dig och dina pengar. Vi, löjtnant Buzzio och jag, vilja ej gärna hafva något att skaffa med
tjufvar!"
"Med tjufvar?" utropade Giulio.
"Ja visst! Eller har Fillida skänkt dig pengarne? — Det vore visserligen en helt annan sak."
"De här pengarne äro min egendom, min herre!"
"Nä så betala mig din skuld och sätt dig här, om du icke har något bättre att göra."
Giulio betalte sin skuld... Det första steget var gjordt. Han hade plundrat sin systers
kassa och utgifvit de första penningarne af det stulna godset.
"Ännu ett parti, Buzzio!" sade Piano, "jag har vunnit—vinet betalar jag! Vår signor
Giulio får nu sörja för sig sjelf. .. Men jag gläder mig åt, att Fillida icke kan rymma bort i
morgon. Målaren eger icke ett runstycke, ty, Cavaliere Buzzio, de där pengarne i mantiljen har ingen
annan än just Amerighi skänkt Fillida. Det var nyckeln till det neapolitanska paradiset! Hos vår
Giulio är detta depositum i säkert förvar i alla fall! En pico, min löjtnant."
Spelet började ånyo. Vinst och förlust antogo betydliga dimensioner. Buzzio förlorade och
betalte med ett hemlighetsfullt småleende i växlar, hvilka Piano tigande stoppade i sin ficka.
"Hvad gör du här ännu, Giulio?" frågade Piano, i det han vände sig om. "Du vill väl
gärna lemna tillbaka ditt tjufgods. . ."
"Ja, ja, Piano! Jag är ingen tjuf.. . Ja, ja, det vill jag, men de där fem sekinerna fattas
mig. Låna mig dem, gode Piano!"
"Jag? Spela med Buzzio eller med mig eller därborta i salarne! Du har pengar nog! Kan
du icke konsten att återvinna dina erbarmliga guldstycken? Buzzio, ett nytt parti!"
"Det är jag, Piano, som skall spela med dig! En sekin poängen!" ropade Giulio med
glänsande ögon.
Giulio började spela med Piano. Buzzio ställde sig bakom ynglingen, insvept i sin mantel,
med svärdet framför sig och hatten på hufvudet, hvarje ögonblick beredd till uppbrott.
Piano hade vunnit ungefär åttio dubloner af Giulio; då vände sig turen. Giulio återvann
alltsammans så när som på tio sekiner. Men ännu alltid fattades honom de först utlagda sekinerna.
Han spelade vidare — slag på slag följde; hundratals guldstycken vandrade öfver till signor Piano.
Giulio spelade nu blott mekaniskt utan tydligt medvetande. Mera skinande än denna natt hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
