Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danae och Guldregnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blefvo märkbarare. Arundel förlorade 500 guinéer, som han ej utbetalte; van Dyk vann 150, hvilka
den gamle bankören, som aldrig spelade på kredit, genast öfverlemnade åt honom ända till sista
guinéen.
Van Dyk böjde sig öfver stolskarmen och Lady Venetias hvita skuldra, för att bemägtiga
sig sitt byte.
”Håll hit bägge händerna!” ropade Ladyn, i det hon med blixtrande ögon såg sig om efter
målaren.
Van Dyk lydde. Han sträckte sina händer, fina och små som ett fruntimmers, öfver hennes
högra arm, och Lady Venetia fyllde dem med guldstycken. Men i det ögonblick, då han skulle
draga tillbaka händerna öfver hennes skuldra, reste sig damen med den henne egna lifligheten till
hälften upp, för att äfvenledes öfverlemna åt målaren några ännu på bordet qvarliggande
guldstycken. Vid denna rörelse stötte hon till van Dyks händer, och likt ett guldregn föllo guinéerna
ned. Minsta antalet föll på golfvet. Det blef dem beskärdt att en kort tid förvaras på ett af de
mest förtjusande ställen i hela Old-England. Redan den tiden buro damerna så djupt urringade
klädningar, att de, såsom någon anmärkte, liknade juvelsmycken, hvilka råkat blifva något för långt
utdragna ur sitt fodral. Nu för tiden äro damernas klädningar tätt åtsittande kring hals och skuldror;
den tiden voro de vida; barmen var betäckt med ett styft, solfjäderlikt utstående lifstycke, hvilket
visserligen räckte upp till halsen, men ändock, just emedan det vidgade sig mycket ofvantill, lika
så litet dolde behagen, som en parisisk balklädning från den andra franska republikens tid.
Innanför det lifstycke, som omslöt Lady Venetias former, föllo van Dyks guldstycken.
”En Danae!” anmärkte herr Carew, då den förtjusande damen steg upp, tämligen bestört
öfver guldregnets kyla.
Den af lyckan gynnade van Dyk antog glädtigt Lady Venetias ursäkter. Hon lofvade
återbetala den så ofrivilligt försträckta summan inom den vanliga respiten af 24 timmar. Tryggad
genom sina framgångar spelade målaren vidare och var snart så ”lycklig” att förlora sitt sista
guldstycke. Natten var långt framskriden, och grefve Arundel, herr Killigrew och van Dyk drogo sig
tillbaka, öfverlemnande det gröna bordets slagfält åt Viscount Edgefleld och hans motståndare.
Då van Dyk for hem till Blackfriars, hörde han sitt namn med häftighet utropas, och
oaktadt hästarnes skarpa traf upprycktes vagnsdörren och en smärt ung man voltigerade in i åkdonet.
Den, som på ett så oceremoniöst sätt inträngt till van Dyk, föll honom om halsen och förblef en
lång stund mållös.
”Fiamingo!” ropade van Dyk på italienska. ”Är det du?”
Det var Karl Fiamingo, en af van Dyks genuesiska vänner, den ende italienare, som under
van Dyks vistande i Nederländerna innerligt och ärligt anslutit sig till honom.
Karl Fiamingo var målare. Han egde måhända icke mindre talang än van Dyk, men
förstod olyckligtvis icke konsten att beherska sina passioner nog mycket, för att kunna arbeta med
besinning. Sällan hade Karl Fiamingo några ”ljusa ögonblick”, såsom han sjelf uttryckte sig; men
den talang, han egde att på otroligt kort tid med några få grofva penseldrag fullborda en målning,
var verkligen makalös. Van Dyk hade försökt rädda den 23-årige konstnären ur den hvirfvel af
utsväfningar, hvari han var försjunken; på hans inrådan hade Fiamingo lemnat Genua och kommit
till London. Men London hade qväft den varmblodige italienaren! just här hade han förlorat sig sjelf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
