Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holbein i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
TAFVELGALLERI.
Emellertid hade Holbein inkommit i Henrik VIILs inre förmak. En dörr öppnades, och
konungen trädde ut, men stängde den åter hastigt efter sig. Målaren hade blott på en sekund
hunnit kasta en blick in i det klart upplysta rummet, men hans skarpa öga hade ändå observerat,
att en dam hastigt flydde till en sidodörr och att denna dam icke var drottningen, utan den
utomordentligt sköna hoffröken Jane Seymour.
Henrik VIII var klädd i en rikt broderad jacka, vida benkläder efter ett spanskt snitt och
röda skor med förgylda spetsar, uppåtböjda liksom skridskosnablar. Hans hufvud med det
kort-klipta håret var obetäkt, och man kunde märka, att håret redan var grått vid tinningarne, dä
däremot det krusiga skägget hade bevarat sin glänsande mörkbruna färg. Henrik var för sin ålder
— 44 år — ganska korpulent, och hans gång var därför något tung, ehuru ståtlig och imponerande.
De ovanligt djupt neddragna munvinklarne och den starka, långt framskjutna hakan gåfvo hans
ansigte ett obeskrifligt spotskt och föraktfullt uttryck. Härtill kom dessutom monarkens vana att sluta
^hop ögonen och snegla åt sidan.
’’Hvad gör du här, målare?" frågade Henrik, i det han med en icke särdeles vänlig blick
mönstrade mästaren från topp till tå.
"Ers majestät," svarade Holbein, "om jag haft ett annat val än en neslig död, så stode jag
icke här .. ."
"Död?" utropade konungen med en stolt höjning på hufvudet. "Är du icke trygg för ditt
lif vid mitt hof?"
"Nej, det är jag verkligen icke, Sire; åtminstone var mitt lif för några minuter sedan icke
värdt ett penseldrag ... Jag satt och målade. .."
"Kära kusin Heinz," sade Pindi, som nu först vågade sig fram och fattade konungens hand.
"Låt mig berätta historien för dig. Llangadok ville sticka ihjäl mäster Hans, emedan han icke ville
öppna dörren till sin atelier för honom ... Där ser du, kusin, kaptenen kommer redan ined värjan,
som han tagit från den ohyfsade Walesaren.. ."
"Och här är Walesaren sjelf," fortsatte Llangadok, "för att begära rättvisa af Englands
monark. Den här mannen har kastat mig, en riksbaron och kronvasall, utför trappan."
"Du, Holbein?" sade konungen, i det han kastade en sidoblick på målaren.
"Ja, Sire! Lorden inträngde med dragen värja i mitt rum, just som jag hade börjat måla
en sittande ridderlig pilgrim efter min modell."
"Kusin, denna modell var mäster Hans’ dubroder — mannequinen," anmärkte Pinch.
"Det var en dam," sade Lord Llangadok, i det han med en tragisk min lade handen på
hjärtat, "hvilken jag svurit trohet, men som genom sin hjärtlösa falskhet och otrohet har åsamkat
sig min hämnd. Sire, denne föregifne mannequin, denna modell, om hvilken mäster Holbein sade, att
han skulle beordra den att kasta mig på dörren — denna modell, var grefvinnan Manon de Mailleron."
Konungen hade i början bibehållit sin hemligt leende min. Nu blef han uppmärksam, och
hans ögon blixtrade.
"Ha, Mylord!" sade han med skarp röst. "Vet ni väl hvad ni säger? Ni har nämnt
drottningens hofdam, grefvinnan Mailleron och beskylt henne för att vara falsk och otrogen mot er. Vill
ni vara god och säga mig, ja riktigt noga säga mig, hvilken rätt ni har att fordra trohet af henne ?
Är ni förlofvad eller rentaf gift med henne?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
