Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tizian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
TIZIAN.
«
vi veta, att färgen, som bildar deras egendomliga organ, är det hufvudsakliga medlet, för att
framkalla ett fullkomligt sken af det verkliga. Och ändå äro Tizians porträtter ingalunda i samma
mening realistiska som en van Eycks, en Holbeins, en Velasquez1. Det bestämda skarpa återgifvandet
af det verkliga ända in i de minsta enskilda drag är icke hans mål. Han gifver sina porträtter
städse karakteren af öfvertygande sanning, men det är, som om han försatte dem i en högre sfer
af tillvaro. rDet gudomliga draget hos Tizian," säger Jakob Burkhardt, vbestår däri, att han hos
tingen och människorna spårar det harmoniska lif, hvilket till anlaget borde ligga i deras väsen eller
ännu lefver hos dem grundadt och oigenkänneligt; hvad som i verkligheten är sönderslitet, förspridt,
tillfälligt, det framställer han helt, lycksaligt och fritt/’ Alla bisaker och smådrag försvinna och
träda tillbaka för de stora och väsentliga dragen. Han framställer de afbildade icke i den eller
den tillfälliga situationen, som betingas af något bestämdt ögonblick, han ser bort från det
ögonblickliga och öfvergående och faster sig vid det konstanta i deras väsen, utan att dervid det
frap-panta i situationen går förloradt. Han utletar och ställer i dagen det, som hos hans originaler är
värdt att fasthällas för samtid och efterverld. Tizians porträtter hafva i allmänhet en aristokratisk
prägel, en viss förnämhet, härrörande antingen från den yttre lefnadsställningen, andlig öfverlägsenhet
eller kroppslig skönhet. Till det första slaget höra t. ex. Karl V:s ryttarporträtt i Madrid, Frans
I:s bild i Louvren, Filip II af Spanien och kardinal Hippolyt af Medici i Palazzo Pitti, ett par
venetianska nobili i Louvren och några porträtter i Wien. Af det andra slaget må framför allt
nämnas Tizians egen mägtiga halffigur på ålderdomen (Berlins museum) och äfvenså Pietro Aretinos
porträtt (i P. Pitti), ehuru personens intriganta och betänkliga karaktersdrag äfven framträda, till det
tredje slaget höra i synnerhet dessa många qvinliga skönheter, hvilka konstnären omklädt med en
underbar trollglans. Där hänger i Palazzo Pitti den nyligen af Mandel förträffligt graverade "Bella di
Tiziano" med ett uttryck fullt af sinlig fröjd och retande behag, samma personlighet, som han målat
oklädd på den ena taflan i Ufficiernas tribun; vidare den heroiskt sköna bröstbilden af den såkallade
"Flora"5 i Ufficierna, hvilken, blott lätt höljd i den hvita drägten, räcker rosor åt åskådaren; den
yppigt prålande ’"qvinnan vid toiletten" (i Louvren), bakom hvilken en man håller två speglar, för
att visa hennes formskönheter äfven från andra sidan — sannolikt Laura de’ Dianti, Alfons I:s
älskarinna. Slutligen må nämnas den där ofta förekommande gestalten, som anses för Tizians dotter (det
förnämsta exemplaret i Berlinermuseet är det bekantaste): en kärnfrisk figur i tung damastdrägt,
hvilken med behaglig och liflig rörelse håller upp en silfverskål med frukter, i djärf ställning och
dock af omedveten naturlighet, oöfverträfflig i hudfärgens och det guldgula hårets behandling och af
förföriskt behag i blick och åthäfvor. Lavinia kallas hon vanligen, och Tizian hade i sjelfva verket
en dotter med detta namn, hvilken 1555 gifte sig med Cornelio Sarcinelli. Han egde dessutom
ännu en dotter, Cornelia, som 1530 var kammarfröken hos grefvinnan di Pepoli.
Vi få öfverhufvud icke försumma att ännu en gång återkomma till Tizians familjeförhållanden
och yttre lif. Hans förbindelse med Alfons af Ferrara var blott början till talrika kommunikationer
med Italiens store. Redan 1513 hade påfven Leo X velat kalla honom till Rom. Alldeles särskildt
blef hans talang tagen i anspråk af Federigo Gonzaga; han stod med denne i korrespondens, och
brefven andas en ton af ömsesidig förtrolighet, som blott kan förklaras genom sådana personliga
företräden som dem konstnären egde, och genom hans fina verldsmannaväsen. Tizians samtida
berömma hans anspråkslöshet och mildhet, hans intelligens och omdöme icke mindre än hans vänlighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
