Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leonardo da Vinci
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
DA VINCI.
vard" är en af målarekonstens mest bekanta och omtykta alster, den är återgifven och utbredd i
alla möjliga slags afbildningar, och bland dessa bör i synnerhet nämnas Rafael Morghens präktiga
kopparstick. Här, i Milanoklostret, står man framför originalet eller rättare ruinerna däraf, men
ruiner, som i allt sitt förfall, i synnerhet när man betraktar dem på något afstånd och hälst mot
aftonen i den begynnande skymningen, eller när fönstergardinerna äro nedfälda, så att de förstörda
detaljerna blifva mindre i ögonen fallande, ännu göra sin stora effekt och vittna högt om hvilket
oförlikneligt verk det måtte hafva varit i sin välmagts dagar.
Taflan, som är målad på muren, är 28 fot lång och 14 fot hög, med figurer i ungefär
1 1/2 gångs naturlig storlek. Naturligtvis fordrades det lång tid att utföra ett så kolossalt arbete.
En med Leonardo samtidig skribent, dominikanermunken Matteo Bandello, som bodde i klostret
Maria dello grazie under den tid Leonardo arbetade där, berättar, hurusom målaren stundom var så
ifrig, att han infann sig i klostret tidigt på morgnarne och icke lade pänseln ifrån sig, förr änden
mörka natten gjorde det omöjligt att fortsätta arbetet, för hvars skull han då glömde både mat och
dryck, under det han däremot på andra tider länge icke rörde vid sitt verk, utan blott tillbragte
en eller två timmar hvarje dag stående framför detsamina med korslagda armar i tyst åskådning
af sina figurer. Klostrets munkar hade länge varit ledsna vid den stora apparat, som fylde deras
refectorium, och då de icke sågo någon ända på saken, gick priorn till hertigen för att klaga öfver
Leonardos förmenta maklighet och omtala för honom, huruledes målaren, som erhöll ett bestämdt årligt,
rundligt arvode, uppenbart bedrog fursten genom att draga ut på tiden med arbetet så länge som
möjligt. Hertigen lät förekalla Leonardo och framstälde för honom hvad munkarne sagt; men målaren
förestälde fursten, att konsten mindre bestod i att anbringa färgerna på sitt ställe än att förut vara
på det klara med hvad man ville uppnå, hvad verkan de skulle göra. ’’Målningen,’* tillade han,
"är nu färdig så när som på ett enda hufvud, nämligen Judas’; men att finna en modell eller en
idé till ett sådant hufvud, uttryckande all den ondska, som bör ligga däri, det har jag länge
förgäfves eftersträfvat; är den funnen, så är det en lätt sak att måla det. Imellertid," tillade han
skälmaktigt, "finner jag icke något annat, som tillfredsställer mig, så tar jag den högvördige
priorn, som har baktalat mig hos hertigen; hans hufvud passar just för en skurk sådan som jag
behöfver."
Man har varit i ovisshet om huruvida nattvarden ursprungligen är målad al fresco eller i
olja; dock är man nu ense om att det senare är händelsen och att det till en del är därför som
denna målning lidit mera af tidens tand än mången vida äldre frescomålning. I Frans I:s tid, 20
år efter arbetets fullbordande, var det ännu i sin glans, och denne kunglige konstvän, som då för
tiden var herre i Milano, fick den idéen att låta transportera det till Frankrike, hvilket skulle
försiggå på det sättet, att man medtog hela den vägg, hvarpå det är måladt. Önskligt hade varit,
om det lyckats. Målningen hade då kanske blifvit bättre bevarad. Men vid närmare undersökning
fann man planen outförbar; och man kände på den tiden ännu icke det sätt, hvarpå man kan lossa
en freskomålning från den mur;, där den är målad, och öfverflytta den på lärft. Man uppgaf
således försöket, och målningen blef sittande på sin plats, utsatt dels för fuktigheten som nedifrån
grunden trängde upp i muren, dels för dominikanerinunkarnes vandaliska likgiltighet, hvilken gick
så långt, att de för att anbringa en dörr i samma vägg, hvarpå målningen stod, utan vidare läto
fälla in öfversta delen af denna dörr i målningens nedre parti, så att frälsarens och flera af
apostlarnes fötter blefvo bortskurna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
