Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur ett brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den om mornarna. Den kan vara en dyrbarhet, en
guldknapp med diamantknopp, eller en gammal gulnad
benknapp, som man fick av sina föräldrar, då man
konfirmerades. Man vänjer sig vid den och jag tror
att man i längden tycker bäst om den gulnade
benknappen.
Allt nog! Jag kom av en händelse att få höra ett
samtal mellan några äldre damer. Sedan de utöst sitt
hat mot männen — ty de voro gifta — övergingo de
till allvarligare saker. Jag satt i rummet bredvid och
läste Heidenstams nya dikter, medan jag väntade på
värden som gått ned i källaren efter whisky till
groggvirke.
Fru Abrahamsen, fondmäklarens fru, hov upp
sin stämma och sade: — Ja, det är underligt med
karar! Till exempel deras känsla för gamla
kragknappar. Min man satte en ära i att ha haft samma
gamla benknapp i aderton år. Han grälade och ställde
till scener varje gång han hade förlagt den, men jag
hittade den alltid. Och då blev han mild och lättade
på plånboken.
Men en morgon var den alldeles borta. Han skrek
och svor: — Var i etc. etc. är min kragknapp? Vi
sökte, jag sökte, han sökte och svor, men kragknappen
var borta! Den var och förblev borta.
Men ett halvt år efteråt, när Emil en morgon skulle
byta undertröja kom jag att titta på hans navel.
— Vad är det du har där? frågade jag och petade
på naveln. Där satt kragknappen med knoppen inåt
— hade suttit där ett halvt år. Jag har aldrig sett
en människa som blivit så glad som Emil. Jag fick
en ny sidenklänning. Karar ä konstiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
