Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den försynte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
Ack, han viste nog, som vi, betona Samfundslifvets
fordran, rätt och pligt, Men af saktmod älskade han
skona, Mildra, sammanjemka och försona, Väga allt på
billighetens vigt.
Då hans vägar aldrig sträcktes vida, Slapp han ock som
oftast vilse gå; Ville tanken sällan gnistor sprida,
Var det dock från honom som den blida Värmen utgick,
ur hans stilla vrå.
Medgång kunde ej hans håg förrycka, Fortkomst var för
honom ingenting, Högre än hvad hopen kallar lycka
Skattade han glädjen att få trycka Trogna händer i
en sluten
Hans var icke heller denna skygga Halfhet, hvilken
ömsom ger och tar, På hans vänsällhet man kunde bygga
Och det födde tillit, detta trygga Väsen, som så utan
bakhåll var.
Han blef hastigt glömd, som han begärde. Men jag säger
på hans graf till slut: Den som dagens hjeltar känna
lärde, Frestad blir att skatta hvarje värde I den
mån som det ej skrikes ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
