Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amors genistreck. I, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
Man dagen ideligen växa låter,
Och timmarne multipliceras jemt,
Förr än man tror att man har dag bestämdt..
Jag mer än en gång gått och spekulerat
Hur det kom till, att lefnadssätt och allt
På landet tar en simplare gestalt
Emot i sta’n; men, hur jag mediterat,
Det har jag ändå icke utfunderat.
Det är ej folkets skuld; ty folket är
Rätt samma lapprisfölje der, som här.
Att landsortsbon, hur redlig han må tro sig,.
Är det i högre mån, än stadsbon just,
Det må den sätta tro till, som har lust;
Jag tror att litet hvar, som kan, vill sno sig*.
Man skiljer sig i sättet; sättet just
Att lura nästan på - der ligger knuten.
Ett fiffigt streck förlätes på minuten,
Man skrattar, fast man känner sin förlust;
Men att bli groft och obehändigt snuten,
Är retsamt; ty man tycker det är dumt
Att man kan låta lura sig så plumpt.
Att folk få långa näsor, må så vara,
Och sker det qvickt, så får det gå för min;
Så tar jag mot ett styng, om taggen bara
I fyndighetens honing doppats in,
Låt vara att den stannar i mitt skinn.
En mustig qvickhet, fäld utaf matroser
I förbigående, som af en slump,
Kan skrattas åt, låt vara den är plump,
Och ännu mer ett stickord från fransoser;.
Men skojet retar till jag vet ej hvad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
