Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ön eller Christian och hans stallbröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
Fastän miskund de med sin herre kände, Då andra
drefvo gäck med hans elände, Hans dvergasegel
och hans stackars joll, Så klen, men öfverfyld på
alla håll! Den lilla fina nautilus, den käcka, Som
seglar hafvet kring uti en snäcka, Elfdrottningen
på sältan ocean Far tryggare utåt den våta ban; Ty
sveper stormen fram på ljungeldsvingar, Sin sköra
båt i säkerhet han bringar På djupet, - då armador,
hvilka käckt Ha skakat verlden, krossas af en flägt.
8.
När allt var klart, och man bestämt befälet, Kom
der en sjöman, kan ske af det skälet Att han ej
var förhärdad rent i grund, Och visade - för sent -
ett slags miskund, Såg forskande på sin kapten och
tydde Med tecken, att han ångrat han ej lydde, Höll
en orange för mun på fången först, Som kände gommen
krympa hop af törst, Men blef bemärkt och rycktes
bort. Så rymde Den sista sky, som brottets gryning
skymde. Steg så en trotsig yngling fram, en djerf,
Den chefen fostrat upp, till sitt förderf, Och skrek
samt pekade dervid på slupen: »Om lifvet är er kärt,
stöt ut på djupen!» En skymt af ruelse likväl man
fann, När hans missgerning för ett ord allena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
