Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smålandsmystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hörde Wallin i Storkyrkan i Stockholm och sen dess
älskade han Wallin. Och sen måste jag fortsätta.
Man blir just inte religiös — åtminstone icke fanatiskt
— efter en sådan behandling.
Vi ägde icke Runebergs samlade skrifter då. Men
min far kom, då jag blev tolv år gammal, i besittning
av ett ganska aktningsvärt bibliotek och jag började
läsa. Där fanns Runeberg och jag tog ned honom
ur hyllan. Jag började läsa vers, men jag var för
mycket realist för att bli gripen. Dessutom var jag
möjligen något för ung för att begripa en stor skald.
Jag började undra om skalder voro mitt folk. Men
just då jag skulle slänga boken, upptäckte jag ett
prosastycke i slutet av första delen. Det var skissen
Fästningsfångarna, ett mästerverk av
romantik, mystik och skönhet.
Jag slukade skissen och såg de handlande
personerna levande för mig: Den mörke och gossen.
Några fångar i Nyslotts fästning leka domstol för att
få tiden att gå i gemensamhetsfängelset. En är domare,
en anklagare. Den mörke är en av hög mystik
präglad figur.
»Så var han till utseende som
Saimavesi en blå höstnatt, då mörker och
stjärnor ligga i djupet, förskräcklig och mild.»
Så kommer det litet senare: »Och då vi suttit en
stund i tystnad, började hans ögon stråla och han
frågade och sade: ’Vet du, barn, hur ett sinne
är som älskar?’»
Men gossen visste det inte utan teg.
Då utsträckte han handen och förde den långsamt
runtomkring över de blanka sjöarna. Men han sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
