Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnvägen och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestod av välvilja och älskade sitt yrke. Men när
Turfy visade tendenser att sköta sig själv eller icke
lyda förarens handgrepp och underliga manipulationer
med skruvar och oljeförhållanden, svor lokets herre
så förfärligt att man tyckte sig se små blåa lågor
spruta ut ur hans röda gap. En bonde skulle ha
hoppat av maskinen, men jag som umgåtts med rallare
och var expert i deras idiom tyckte att hans
reaktion var helt normal. Men det var stämning och
romantik i att susa fram på de blanka skenorna
tvärsigenom skogen. Maskinen gungade och stötte på sina
primitiva fjädrar och man tyckte sig flyga som en
skadskjuten and.
En dag hände min barndoms största händelse
åtminstone för mig som sjuåring. Jag hade fått lov
att följa med min vän och gynnare några kilometer
åt Forshult till. Rallare höllo på med reparation av
så kallade frostknölar på banan. Det gällde det då
ännu icke utklarade skenskarvproblemet och platsen
var en hög banvall. Jag stod vid ratten — för att tala
symboliskt.
Banan var så ny att man ännu icke hunnit göra
staketen färdiga på båda sidor.
I en kurva upptäcker jag en fiende, en tjur som
kommit in på banan. Jag bromsade! Jag skrek på
föraren: — Farbror, en tjur!!!
Men föraren log bara slött. Han satt på en box
och var fjärran från denna världs små bekymmer.
Bredvid honom stod en butelj.
Detta är så längesedan att jag nu icke kan
påminna mig om det behövdes vidare kraft att bromsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
