- Project Runeberg -  Med penna och tallpipa /
166

(1945) [MARC] Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enfin seul!

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bra matsäck med dig, tillade han och skrattade —
och så gick han sin väg och torparen lyssnade efter
hans sång, medan han försvann bland trädstammarna.

Den kvällen satt torparen länge kvar på sin
förstukvist och hörde på suset i skogen. Det var ju inte
skogen för resten, det var havet, och han började
förstå den där konstiga längtan som fått honom fången
allt mer och mer, och så tyckte han, förstås, att det inte
skulle vara så tokigt med en flicka från Mesopotamiens
land och en skäppa guldpengar och silverpärlorna att
köpa nubben och bärsan för också förstås.

När torparen vaknade följande morgon, brusade det
mera än någonsin förut. Det riktigt dånade, och hans
längtan blev honom övermäktig. Han lagade i
ordning sin matsäck med amerikanskt fläsk och rågbröd
och tömde ur sin kagge i den lilla blå flaskan, det enda
arv han fått efter sina föräldrar, och gav sig i väg
åt det håll, varifrån dånet kom som starkast.

Men sjömannen hade varit en lurifax, som alla
sjömän äro. Och havet låg långt, långt, många hundra mil
från torpet i skogen. Och sjömannen skulle inte alls till
någon skuta, ty han hade fått avsked av sin kapten
för fylleri och var på väg till staden, som låg åt helt
annat håll än havet. För resten var han ingen sjöman
utan biträde i en lumphandel och var på luffen, ty
ingen ville ha honom i sin tjänst. Så nog blev
torparen lurad, alltid!

Men han gick och gick, och stundom brusade det
starkare, stundom svagare, än från ett håll, än från ett
annat, och under tiden gick hans matsäck åt, och
den blå flaskan blev allt lättare och lättare. Men
för var gång det brusade starkare, tänkte han på sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:07:14 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tallpipa/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free