Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barndomsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingenting hade vi att omsätta i pengar. Ingen av
oss ägde en klocka, men jag hade en snusdosa av
silver, en vacker oval pjäs, som tillhört min morfar.
Det vill säga, den var icke riktigt min, men min mor
hade lovat att jag en gång skulle få ärva den. Jag
fick stundom låna den att ha pepparnejlikor i om
söndagarna, men den måste alltid återställas innan
jag gick till sängs. Kring den dosan rörde sig mina
kamraters tankar, ty den var förgylld inuti och måste
således vara ohyggligt dyrbar — och den var ju
egentligen min, fast — — — ja, detta med dosan var
ett verkligt problem för ett pojksamvete, tills problemet
löstes på följande sätt.
Agusts syster skulle gifta sig och det skulle bli
storbröllop i gården. Jag var också bjuden, ty det skulle
komma en massa andra ungdomar som jag kände,
bondpojkar från halva socknen, och det skulle dansas
på logen.
Alla dessa pojkar snusade eller tuggade snus, och
jag ville icke gå till allmänt åtlöje bland dem utan
dosa. Utan att fråga min mor tog jag dosan, gick till
handelsboden och fick dyrgripen fylld med snus för
en tvåöring. Jag var en man, en bjässe, med en mans
verkliga och viktigaste attribut i fickan. Jag gick på
bröllopet.
Jag var tolv år gammal, en långskranglig pojke som
väl kunde ha varit femton. Denna min längd var det
väl som åstadkom att jag blev bjuden på kaffekask för
första gången i mitt liv. Den kändes underlig i
smaken och man blev så märkvärdigt livad. Man ville bara
skratta och dansa och göra höjdhopp, brottas och
nojsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
