Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solvisaren (Fabel)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke din skugga föll på en utaf oss?» utropade
N:o °2, och så gick det kretsen om, tills den
stackars visaren hlef nästan häpen, ty tolf emot
en är ändå väl mycket hland civiliseradt folk.
Men han lät ändå icke förbluffa sig, utan stod
så rak och stel som en pinne plär göra, och
tänkte: »Låt den der pöbeln skrika; jag, som
har varit förgylld, och som har en sådan
förnäm hållning och en så lång skugga, måste
ändå bäst känna till mitt eget värde, och
säkert är att utan mig kunde ingen veta hvad
tiden lider, de må nu prata hur som helst.»
Just då gick en hop slätterkarlar med sina
liar på axeln, öfver gården; en utaf dem gick
fram till solvisaren för att se hvad klockan var:
pinnens smala skugga visade i det ö gon blick el.
på N:o 12. »Hon är tolf!» utropade bonden,
»det är middag; jag skall ringa i klockan; hvad
rasten skall smaka godt i dag, sedan vi arbetat
hela morgonen i en sådan brännande solhetta!»
Och den muntra skaran gick förbi,
sjungande och skrattande, men då började N:o 12
ånvo: »Säg nu, hvilken nytta visaren gjort, om
jag icke varit här för att säga att det var
middag.»
Visaren ville svara något skarpt, men då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
