Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Varför skulle Petrus som alltid vara ivrig och
talträngd? Hade han tegat och endast skådat, så
hade han kanske längre fått stanna på
Förklaringsberget. Han var för snar att taga till orda
och bryta den heliga tystnaden. Tyst var
gemen-ligen Jesu bön. Men lärjungarna fingo, om de
ägde slik hörsel, lyssna till samtalet mellan
forntidens kämpagestalter och deras Mästare, eller
åtminstone ana gemenskapen mellan hans själ och
forntidens vittnen om Guds vilja och makt. När
Gud talar, när den eviga världen upplåter något
för oss av sin hemlighet, då skall människan tiga
stilla och vänta. Så snart Petrus drog fram sin
barnsliga åstundan att stanna kvar, eftersom där
var dem gott att vara, skymdes hans blick. Så
går det alltid med den själviska bönen, som icke
förstår att tillbedja och mottaga, utan som är
angelägen om sin egen önskan och vilja, icke om
Guds önskan och vilja. Det är viktigare att vi få
veta Guds vilja, än att Gud får veta vår vilja. Den
känner han på förhand, innan vi uttala den, om
det också är för oss ett oavvisligt behov att öppna
vårt hjärta och lätta på dess börda och sorg och
fröjd i åkallan eller tillbedjan.
Hänryckningens ögonblick voro lätt räknade.
Men när lärjungarna sågo upp igen efter sin
förfäran, så var dock Mästaren kvar.
Varaktigare än den snart försvinnande saliga
synen blev för lärjungarna den gudomliga
bekräftelsen på bekännelsen, som Petrus nyligen avgivit
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
