Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ville snärja Mästaren med sin förnekelse av
uppståndelsen och det eviga livet, svarade Jesus: »Att
de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe
där det talas om törnbusken, givit till känna, när
han kallar Herren ’Abrahams Gud och Isaks Gud
och Jakobs Gud’; och han är en Gud icke för
döda, utan för levande, ty för honom leva alla.»
(Lukas 20: 37—38). För Gud äro alla levande. De
som äro förenade med honom hava övergått från
döden till livet. (Johannes 5:24). Mitt i den mest
överväldigande livskänslan står döden
närvarande, avklädd sin förskräckelse. På den stora sorgens
helgdag ter sig jordelivet som en kort episod i det
eviga livets ostörda gemenskap. Döden är då icke
längre benrangelsmannen, fastän han injagar
fruktan hos den naturliga människan, utan själva
döden blir det högre livets tjänare.
Bland Estlands-svenskarna sj unges för barnen
en vaggsång om himmelens härlighet, som lyser
fram i stjärnorna genom hålen på himlavalvet.
Stiernhielms barnsliga fantasi föreställde sig, att
Gud Fader gör dessa hål med doppskon på sin
käpp, när han vandrar i sitt rike. Till oss
tränger stundom ett ljud från himmelns musik:
Blir dagen tung och själens möda lång.
Tyst! Hör!
I fjärran tonar segersång,
Och håg och armar stärkas än en gång.
Halleluja! :;:
(Sv. Ps. 525: 5.)
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
