Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är mycket värre än vi veta eller tro. Den tysta
nöden lider mest. Kan någon insöva sitt samvete
inför allt och alla, som kvidande eller högt påkalla
vår hjälp, ja, då avskiljer sig en sådan människa
i och med detsamma egentligen både från det kristna
och det mänskliga samfundet.
Det är en lika allmän erfarenhet att de, som
hjälpa på ena hållet också äro mest redobogna att
offra moda och medel för andra ändamål. Vår
förmåga är tänjbar, när den ställes i Herrens tjänst,
liksom bröden och fiskarna, då de många hungriga
bespisades. När man ser någon, som själv lever
under vad andra skulle kalla fattigdomens och
umbärandets gräns, likväl troget komma med skärv
efter skärv till hjälp åt dem, som hava det värre
ställt, så är det både en förödmjukelse och en
uppfordran till alla som det förmå, att icke förtröttas,
utan hjälpa. Men vi behöva övning i inbördes tjänst,
övning i att giva. Då skall vår syn mer och mer
förvandlas. Det blir icke ett motvilligt givande för
skams skull, utan delaktighet i ett broderskap som
vår Frälsare har grundat och i vilket vi hava blivit
själva så hjälpta av Gud, att vår tacksamhetsskuld
aldrig kan avbetalas.
Om vi såsom kristna befatta oss med de
brännande sociala frågorna, måste de här angivna
sammanhangen alltid på nytt tränga sig på oss.
En meningsfull tillfällighet giver oss i dag, på
Trettonde efter Trefaldighet, vid slutet av vårt möte
till text berättelsen om den barmhärtige samariten
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
