Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En trefaldig fröjd sjunger ut sin lovsång i dessa
Frälsarens ord.
r
Jesus jublar över att han kände Fadern, så som
ingen hade känt honom, så som ingen kände honom
och såsom ingen skall någonsin kunna känna
honom. Sedan världens begynnelse hade alla
människohjärtan som förtjäna detta namn famlat och
sökt efter Gud. »Han har skapat människosläktets
alla folk, alla från en enda stamfader, till att
bosätta sig utöver hela jorden, och han har fastställt
för dem bestämda tider och utstakat de gränser
inom vilka de skola bo — detta för att de skola
söka Gud, om de till äventyrs skulle kunna treva
sig fram till honom och finna honom; fastän han
ju icke är långt ifrån någon enda av oss.»
(Apostlagärningarna 17: 26—27). Många hade anat eller
erfarit något av Guds väsen. Men här står nu en som
vet, att före honom har Guds väsen varit förborgat.
Ingen känner Fadren utom Sonen och den, för
vilken Sonen vill göra honom känd. Jesus hade blickat
in i Guds fadershjärta. Han vet vad ingen annan vet,
ett oerhört anspråk. Men har han inte rätt? Vem
kan bestrida sanningen i denna överväldigande
lyckokänsla som vi hava svårt att föreställa oss.
Att känna Gud! »Jag känner Gud!» Har någon
gång, när vi minst anade det, en stråle fallit in i
själen och. upplyst den med en himmelsk klarhet,
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
