Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
saknar grund, att anglikanismen med sina
utoiri-ordentliga förtjänster och dygder, av vilka vi hava
mycket att hämta och lära, dock icke så grundligt
och djupt som den evangeliska lutherdomen i dess
äkta bekännare, smält och tillägnat sig evangeliets
frihetsprincip. En ledande man i Skottlands
presbyterianska kyrka yttrade, att biskopar nog sktillé
vara nyttiga både för kyrkans styrelse och för
kyrkans enhet, men då önska vi, tillade han, biskopar
som ha samma åsikt om biskopsämbetet, dess
väsen och uppgift, som de svenska biskoparna uttalat.
Här är således icke fråga om något notvarp i
enheteris namn. Utan två gamla folkkyrkor, som ägt
nära förbindelse med varandra allt ifrån
kristendomens tidiga öden i Norden, närma sig varandra
för att vinna grundlig kännedom om varandra och
därefter, om de finna frändskapen i tro och ande,
i lära och författning ömsesidigt betryggande,
öppna för varandras tjänare sina predikstolar och
altaren, sina kyrkor och kyrkogårdar. Vår gamla
förbindelse med Englands kristenhet ställer oss i
outplånlig tacksamhetsskuld till den nation och
kyrka som sände oss David och kristnade Botvid
och gav oss Sigfrid och Henrik. Den sistnämnde
blev efter sin martyrdöd i Finland Finlands
skyddspatron. Jag har nyligen sett honom avbildad i
Finnströms mäktiga helgedom på Åland. Håns bild
och åminnelse lever kvar i Uppland och andra
Mälarlandskap lika väl som i Finland. När vi i
domkapitelssalen i Uppsala talade om våra liturgiska
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
