Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två oskrivna lagar förtjäna att uppmärksammas
i detta barmhärtighetens frimureri.
Den första är den kanske en gång för den unge
kandidaten omtalade och sedan obrottsligt hållna
plikten att tiga, att icke utanför sjukrummet för
vänner och bekanta omtala vad han sett och hört
och erfarit därinne. Sinsemellan kunna
vederbörande behöva tala därom. Men det faller icke
läkaren in att berätta för andra allehanda ting han
vet om medmänniskor som han behandlat. Skulle
det ske, klandars han med rätta. Vi hava här att
göra med en yrkeshemlighet, men med en fin
sådan, som ger tukt åt karaktären.
Det andra är en svårare punkt. Jag menar
läkarens ovillkorliga plikt att uppehålla livet och
förlänga livet. Denna plikt kan bli till ofrivillig
grymhet. Låt mig sluta i fred. Uppehåll icke en
hjärtverksamhet och en andning, som endast
förlänga plågan, eller kanske inte ens plågan, utan
blott den animaliska tillvaron, sedan medvetandet
slocknat, men som icke har någon möjlighet att
återskänka verkligt liv ens för en sekund.
Läkareregeln kan icke stipulera undantag. Ty var skall
gränsen sättas? Vad veta vi lekmän och vad vet
den allra mest erfarne läkare om livet, om
naturens inneboende möjligheter? Mannen har vårdats
av de skickligaste läkare. Han är ohjälpligt dömd
att dö inom en eller ett fåtal veckor, men enligt den
allmänna regeln uppehälles livet med yttersta nöd.
En vacker dag fladdrar lågan litet starkare, och den
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
