Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
saxisk predikant, Phillips Brooks, karakteriserar
ett visst slags predikningar med följande ord:
»Huvudet är mycket levande, men släpar efter sig
en svans, som blir mindre och mindre levande.
Huvudet hoppar och svansen krälar, och på det viset
skrider djuret knappast framåt på något behagligt
sätt.» Orden lämpa sig lika bra för månget kristet
liv. Det finns en eldighet i hjärtat då och då. Tron
när sig med böner och psalmer och sånger och
predikningar. Men livet lämnas i allt större
utsträckning åt sig självt efter den första
uppryckningen.
Hjärtats fria håg och levernets tukt höra
tillsammans i ett normalt kristet liv.
I Efesierbrevet tecknar aposteln en annan
livsform än dessa goda gärningar, som Gud på
förhand har bestämt till att förverkligas av oss. I
samma kapitel av Efesierbrevet, varur orden om
den kristna karaktärens bildning äro hämtade,
läsa vi i början om överträdelser och synder, i
vilka människor vandra efter denna världens och
tidsålderns sätt. En sådan tillvaro ter sig för
aposteln såsom död, ehuru förvisso de människor, som
vandra således, mena sig vara mycket levande och
kanske också framvisa verksamhet och energi och
mottaga livliga intryck. Apostéln ställer emot
varandra döden och livet. Till döden, dödsriket, hör
således tillvaron i överträdelser och synder,
vandringen på världens banor efter köttets och sinnets
önskningar. Levande blir människan genom gémén-
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
