Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att bedja. Men man kan icke bedja utan att arbeta.
Behållen I genom bönen kontakten med Guds makt
och vilja, så skall trots eder egen vanmakt och all
motsträvighet som möter, dock välsignelse sås och
växa upp, vare sig I fån se den eller icke.
Den bön som omtalas av och om vår Frälsare och
eljest i Skriften är väsentligen av tre slag.
1 :o. Först och främst nämnas böner som tillhöra
•det ordnade gudstjänstlivet i större eller smärre
kretsar. Där voro fariséerna mästare och virtuoser.
Jesus kan icke med den långa svada, som de hade
oförliknelig övning och färdighet i att imponera på
människorna med. Ty hur sköna och vältaliga
sådana böner än månde vara, så bliva de lättare en
tillfredsställelse för den egna fåfängan än ett tal
med Gud. I dem saknas varje bönestämning. Den
talande njuter av sin egen röst. Har han något på
hjärtat, så är det i bästa fall en predikan för
människor och icke en själens utgjutelse för den
Högste. Därför säger Jesus, att vi icke skola bedja
för att bliva sedda och hörda av människor. (Matt.
6: 5.) Ty det stortaliga bed jandet kan förenas med
ett själviskt hjärtelag. Jesus talar om dessa
skriftlärda, som utsuga änkors hus, medan dé för syns
skull hålla långa böner. (Mark. 12: 40.)
Men Jesus utdömer ingalunda, vad hans
lärjungar kalla för att hålla böner, såsom Johannes’
lärjungar och fariséernas gjorde (Luk. 5: 33) i
likhet med den judiska församlingen. Så även den
kristna församlingen, i samma mån som den erhöll
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
