Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eljes alls befinna oss i alternativet tro — misstro.
Ty den kärlek, den gudmoliga kärlek, som vi hos
Jesus möta som en levande verklighet, lämnar intet
vore det det minsta rum, där vår misstro kan få
fotfäste. Trots vårt skuldmedvetna hjärtas
protester tvingas vi att tro. Gud är större än vårt hjärta.
Och vi kunna ej misstänka, att vi ej äro inbegripna
i denna kärlek, att ej våra synder förlåtas, ty vad
Jesus mötte och med sin kärlek övervann, var
synden, icke i några ringa och enstaka yttringar utan
i dess bittraste och svåraste form.
Så försonar oss Jesus med Gud. Så gör hans liv
sanning av det, som ständigt låg i hans
förkunnelse, det, att Gud är fader, vår fader och vi hans barn,
att vi få trösta på honom i livets frestande nöd och
glädje, att vi få umgås med honom och hos honom
äga vårt eviga liv.
Icke att denna eller någon annan slutledning
skulle kunna giva någon människa tro, tro på
förlåtelsen, tillit till Gud. Ack, nej ! men vi söka
antydningsvis för vår tanke klargöra, vad vi erfarit hos
Jesus, hans underbara makt att föra oss till Gud.
Hur ett människohjärta har att kämpa med sin
synd, med det av skulden närda misstroendet,
huru tron genom Kristus segrar över misstroendet, det
är ett förlopp i den enskildes historia, som företer
samma mångfald och hemlighetsfulla rikedom som
livet självt. Men ett kunna vi med all önskvärd
tydlighet se. Vad är den tro, som framväxer, till sitt
egendomliga väsen? Icke försanthållande, icke för-
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
