Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I den förnimmelse, som den nedgående solen
giver mig, särskiljer jag tre beståndsdelar. I
densamma finnes först och främst känslan av ett snart
förestående slut. Solen sjunker. Ljuset går bort, och
ljuset är livet. Mörkret, natten skall famna jord
och himmel.
Men förnimmelsen av det nära förestående slutet
är icke en ödslig känsla. Ty med kvällen kommer
ro och vila. Dagens oro och buller är sin kos. Den
trötte arbetaren får vederkvickelse efter sin möda.
Och fastän ljuset går bort, är dock ingen
förtvivlan över mörkret som kommer. Ty dagens slut
är intet slut. Efter natten kommer morgonen. Med
saknaden över solens bortgång blandar sig den
trygga vissheten om att åter få skåda henne, då hon
skall kalla skapelsen till nytt liv.
Dessa tre ting återfinnas i Händels aria. Händel
är en stor målare. Man ser, huru solen sakta
sjunker och sjunker i de punkterade åttondelarna, som
sänka sig från takt till takt. Det är livet, som
sjunker mot döden. Dock skildras detta icke med sorg
och klagan, över hela arian ligger en stämning av
underbar trygghet och ro. Döden är ingen fiende,
utan vila för den trötte vandraren. Arian sjunger
icke slut och undergång, utan allt högre och vissare
stiger tron på ett nytt liv, ett högre liv, den
kristnes evighetshopp, som har sin grund i detta: »Jag
vet, att min förlossare lever.»
Ur Vintersol 1896.
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
