Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dolda. Har någon bevittnat ett slikt uppdagande?
Det är pinsamt. Var gudaktigheten i någon mån en
roll, som människan kanske i god tro spelade för
sig och andra, faller hon lätt ur rollen, om Herren
barskt och tvärt kallar på henne. Ty hon hinner ej
besinna och bemanna sig. Utan ovillkorligt
frambryter vad för hjärtat ändå betydde mest. Kanske
lågo dödsfruktan och världslighet fördolda under
en anspråksfull fromhet, för vilken gudsförtröstan
och kallelsetrohet i vår hemgångne väns ande ej
voro goda nog.
Hos honom voro den rättframma uppriktigheten
och motviljan mot allt skenväsen så beskaffade, att
de kunde någon gång tagas som brist på helgd och
väcka anstöt. Hans modiga och stridbara
sanningssträvan blev stundom misskänd och vantolkad,
vilket smärtade ett känsligt hjärta mer, än den
oinvigde kunde ana. Den plats Samuel Andreas Fries
äger och skall behålla i svenska kristenheten, har
han småningom med Guds hjälp tillkämpat sig.
Då kom plötsligt slaget mitt i angelägna och
livliga förhandlingar i en krets av kära ämbetsbröder.
Det var den sjätte juni. »Bröder, nu dör jag. Nu är
det slut med Samuel.» Intet spår av rädsla
förspordes. Knappast överraskning. Utan ett fullkomligt
lugn och hans vanliga naturlighet och reda. Blott en
enda suck av saknad undslapp honom: »Nu får jag
aldrig mer predika!» Händerna knäpptes, och
ofrivilligt, som i en uppenbarelse, beseglade detta hjärta
sitt kristna kall med en bekännelse: »Skulle jäg
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
