Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergspredikans värde - IX Stå icke emot den, som är ond
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid en närmare granskning, samma regel, som vi
funnit bekräftad vid de redan behandlade
Jesusorden: lärjungen är mindre än sin mästare. Frans
har gjort underverk i kyrkans utveckling genom att
avspegla en sida av detta Mästarens bud. Men just
fransiskaneridealets användning som synglas har
även i vår kyrka gemenligen förminskat detta bud
och förändrat dess art.
Den helige Frans och den skara glada tiggare,
han samlade omkring sig, ville erövra världen med
sitt smittande, milda, tåliga leende. Den tålighet
och det vänliga, blida beteende, varmed han mötte
det onda och de onda, som kommo i hans väg, var
icke en indifferent eller kärlekslös botövning. Vi
måste först söka frigöra vår text från den ensidiga
prägel, den så fått och klargöra dess skaplynne i
Jesu mun.
Frans liknade sin Mästare, till skillnad från
andra företeelser av asketism i hans kyrka, i en sund
och okonstlad mänsklighet.[1] Hans mildhet även
mot de onda skedde av kärlek och var parad med
trohet mot sanningen. När han utsög de spetälskes
bölder, skedde det ej som ett asketiskt konststycke,
utan av medlidande. Vi må icke tro, att Frans gjort
mildheten och blidheten till samma ensidiga, alla
andra hänsyn dödande ideal, som utmärkt många av
de fromhetsriktningar i den västerländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
