Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Vårt förstånd och dess gränser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTIKEL V.
Vårt förstånd och dess gränser.
I.
Vårt förstånd har först då nått ett högre
utvecklingsstadium, när det villigt erkänner, att oändligt
mycket finnes, som öfverstiger dess fattning. Har det
samma ännu icke kommit därhän, bevisar det därigenom
blott sin egen omogenhet. Man mäste efter
omständigheterna kunna antingen betvifla, bevisa eller ödmjukt
underkasta sig. Den, som icke förmår detta, känner
ännu icke rätt till vårt förstånds beskaffenhet. Mot
dessa tre grundsatser felar man, antingen genom att
utgifva allt för bevisadt, emedan man icke vet hvad
ett verkligt bevis är; eller ock genom att tvifla
på allt, därför att man icke känner gränsen, där det
är ens skyldighet att underordna sig; eller stutligen
genom att gå in på hvad som helst, emedan man icke
vet, hvad man har rättighet att döma öfver.
II.
. Om man ständigt sätter förståndet till högsta
domare, tager man bort ur vår religion allt underbart
och öfvernaturligt. Bryter man åter mot förståndets
lagar, blir religionen en löjlig orimlighet.
Förståndet, säger Augustinus, skulle aldrig erkänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
